I måndags red jag min sista "ordinarie" lektion på BuRF innan Madrid. Jag fick min absoluta favorit (förutom Dallas) - Ceman - och tillsammans for vi över alla hinder, högt som lågt. Efter lite uppvärmning och framhoppning körde vi en poänghoppningstävling, nämligen att man på 1 minut ska hoppa så många hinder som möjligt. Det gick som en dans, jag safeade men det räckte till en vinst. Banan låg på 85cm och det var hur lätt och roligt som helst!
   Efter det körde vi höjdhoppning. Allt gick bra till en början; han är ju väldigt stark och vill gärna ånga på framförallt när det sätts ett hinder framför mulen så fick kämpa lite för att hitta en lagom rytm fram. Å andra sidan är jag van. Och han är van. Han brukar reda ur det ganska bra själv och jag har lärt mig hänga med, men kan inte släppa helt för då skulle han ta kombinationer i ett språng osv. Vi klarade oss vidare och de andra åkte ut - fram till 1m. Kom in i en ganska bra rytm för lyckades hålla tillbaka honom en aningen, men frågan är om jag inte bara skulle låtit honom reda sig för det ledde till ett litet extra tramp och då snudda frambenen i. Bomen föll ner och vi var ute. Visste inte då att vi klarat 1m men var snabb med att fråga min tränare eftersom det är en sådan magisk gräns (eller iaf varit för mig sedan länge). De andra fortsatte och Hanna & Jack klarade tillslut 1.25 - så jävla coolt! 
   Kunde inte riktigt glädjas åt att jag faktiskt hoppat 1m vilket var mitt huvudmål med denna terminen eftersom att jag är övertygad om att vi hade klarat högre MEN vi åkte ut på grund av ett fjantigt pet!!! Kan dock känna mig lite smånöjd nu. Vill bara hoppa mer, nu vet jag att jag kan! Var ganska mesig när jag var yngre men alltid tyckt det var kul och nu har jag självförtroende till att utmana mig mer. Sen står ju också världens ballaste, roligaste, bästaste, härligaste och coolaste hästen på BuRF. Jag är helt kär i Ceman alltså. Han var den första hästen jag red på storhäst och sedan även den jag ridit mest och han är heeeelt underbar. Han är till och med lite så där charmig som bara han kan när han biter efter en. Sen har jag också haft en sjukt bra ridlärare denna terminen som gett mig mycket självförtroende och glädje.
   Hur ska jag överleva utan BuRF?! Det har blivit en så pass stor del av mitt liv att jag inte riktigt vet hur man lever utan BuRF i livet. Jag rider lektioner där, sköter Dallas, jobbar helger, fotar och sitter med i ungdomsstyrelsen. Det är världens bästa förening! Som lite plåster på såren så har jag nu upptäckt att där finns en ridskola i Madrid också! I närheten av skolan jag ska gå på finns där ett stall som man kan ta lektioner på, om jag förstod det rätt. Allt står på spanska och jag är inte riktigt där att jag förstår allt, men mycket ändå. Hípica la Moraleja (y pony club) heter det och förhoppningsvis finns det en möjlighet att tanka hästhjärtat i mig med lite hästenergi där!

Nos vemos en Madrid

Emma Torres

Här har ni beviset på att även jag susat över 1m! (Jag lovar det är jag, det är en mobilbild...)

BuRF,

Kommentera

Publiceras ej