Poff! Så ändrades alla mina planar och tankar om framtiden. Jag ska inte bli diplomat, jag ska bli högstadielärare. Omg jag fattar inte ens att jag säger det där, det kommer nog ta dagar, veckor, månader innan jag förlikar mig med tanken att det är det jag faktiskt vill. Vi kan väl se det som en lös tanke än så länge för är inte riktigt beredd att släppa drömmen om diplomati riktigt än.
         Det var idag på koi-historian, när vi kollade på en tråkig film om barocken, som jag insåg att det faktiskt är det jag vill göra i framtiden. Jag tycker om psykologi, pedagogik och så trivs jag i skolan. Jag tycker om att lära ut, vara med och forma människor och på något sätt hjälpa unga vidare i livet. Kanske konstigt att jag säger det som är så nära hela den fasen då man själv sitter där på högstadiet och vet ingenting. Men jag har haft mina år som fotbollstränare, jag har varit ungdomsledare i stallet och har praktiserat på dagis. Det där med dagiset var väl långt ifrån min grej ska jag erkänna, men principen bygger på det samma; det är det här jag intresserar mig för har jag känt och nu förstått. 
          Egentligen har jag velat bli lärare hela livet. Jag kommer ihåg att jag sa det redan i 4:an att det där med lärare hade jag kunnat tänka mig - så länge jag slipper jobbiga barn. Men jag har förträngt hela det intresset, hela den tanken ända sedan dess. Lärare är inget ärofyllt, fint och välbetalt yrke. Det är fortfarande på golvet trots den långa utbildningen och dess stora betydelse för samhället. Den statusen som yrket har har inte passat ihop med mig. Jag har alltid fått höra att jag är en smart, klok och duktig flicka. De är mina attribut som jag byggt min identitet på sedan jag var mycket liten. Att vara smart, klok och duktig är jag och det är den vägen jag ska gå i livet. En akademisk utbildning, en tung examen och ett flummigt, välbetalt och respekterat arbete i framtiden där min kapacitet utnyttjas till fullo. Det är den vägen jag borde gå, allt annat skulle vara slöseri med talang. För det är det jag också gått genom mitt än så länge korta liv med - jag må inte vara duktig på fotboll, musik eller någon jävel på dans, men plugga det kan jag. Det får bli min grej, min talang, och då är det klart att jag ska utnyttja det. Men jag vill inte plugga.
          Sedan jag upptäckte yrket diplomat och hela det området har jag varit fast besluten om att det är den vägen jag ska gå. Den stämmer in med alla mina intressen, har jag trott - internationella relationer, politik, främmande språk och kulturer. Åh vad jag älskar detta. Och det är ett yrke som fyller upp alla mina tidigare krav - akademiskt, respekterat och välavlönat. Perfekt för mig. Den uppfattningen har jag klamrat mig fast vid hela tiden för det har varit JAG. Emma ska bli diplomat. Hon ska läsa juridik eller statsvetenskap på universitetet, gärna med internationell inrikting. Hon kommer vara fast i att plugga de kommande 10 åren...
          Jag har inte vågat omvärdera alla de planerna jag har skapat, för att det skulle vara att omvärdera hela min person. Vem är jag om jag inte är blivande diplomat? Jag har hela tiden tänkt att det finns andra sätt jag kan klämma in mina andra intressen och kombinera dem med juridikstudierna. Men vafan. Det är ju inte den vägen jag vill gå. När jag har tänkt på den framtidsvägen har det varit med ångest, jag VILL INTE in på juridikum, vara fast där i 5 år och sen jobba som jurist i en allt för stor del om jag inte tar mig in på diplomatprogrammet. Varför ska jag göra något som jag inte ser fram emot? Varför ska jag göra något som inte verkar såå kul under 5 års tid för att det är den vägen jag har föreställt mig vara den rätta? Mailade SYV på Polhem idag. Har ansökt om att ändra mina individuella kursval inför årskurs 3. Jag vill inte läsa 3b, jag vill inte plåga mig igenom det ämnet i ett helt år för att jag kanske vill läsa ekonomi i framtiden. Lägger till Spanska 5 istället, för här nere i Spanien har jag fått tillbaka mitt driv och min kärlek till det spanska språket och jag VILL verkligen lära mig det och inte släppa det när jag kommer hem. Valet att läsa pedagogiskt ledarskap står kvar, för det intresserar mig. 
          Att jag befinner mig här nere i Madrid tror jag har drivit fram tankarna och beslutet en hel del, synd bara att de inte kom tidigare. Jag har fått distans till livet där hemma och förstått mer vad jag egentligen vill ha kvar av det och vad jag kan skrota. Jag har lärt mig vikten av att göra de sakerna som man tycker är roliga och inte plåga sig igenom tråkiga saker för någon annans skull om jag inte vill det (finns vissa undantag ofc), jag har 5 månader här nere och då pressar man sig aningen mer att ta tag i dagar och göra det man vill och det man tycker är roligt. Och så har jag kanske, som mamma sa, fått en försmak för hur det är att ta steget ut i vuxenlivet och hela den mognaden som det innebär.
          Jag har inte riktigt fått distans till alla dessa tankar ännu. Jag vill inte släppa alla mina tidigare planer för de har blivit min livlina i livet. Vad ska jag nu göra om kvällarna när jag inte behöver plugga till intagningsprovet till diplomatprogrammet? Är det till att kasta bort min plugghjärna, mitt sug efter kunskap min talang för lärande? Kommer jag fortfarande kunne vara jag - "en klok tös", "framtida stadsminister", "företagsam ung person" - även utan en lång universitetsstudie och tung examen bakom mig?
          Jag är trött. Tankarna korvar sig en aning. En del av mig hoppas att imorgon när jag vaknar kommer det vara med insikten om att detta bara var en inbillning som drabbat mig idag, orsakad av förra nattens sömnbrist. Att imorgon när jag vaknar kommer jag fortfarande ha siktet fullt inställt på juridicum, diplomatprogrammet, FN...
          Eventuella kommentarer som "klart du är lika mycket värd även om du inte pluggar vidare till jurist", "du är mer än en duktig flicka" eller "alla vägar är bra vägar så länge du är lycklig" och "<3" från typ min mamma, undanbedes. Jag vet allt det där redan, det är sånt folk skiter ur sig hela tiden, jag kan väl få tänka på det ändå? God Natt.
 
Nos vemos en Madrid
 
Emma Torres
 



Kommentera

Publiceras ej