Det känns som att det fortsätter gå downhill för mig i skolan. Fick idag mitt första F någonsin i hela mitt skolliv och jag förstår inte hur detta gick till... Skrev en uppsats på engelska som jag faktiskt var jättenöjd med, kanske rentav en av mina bösta texter på engelska. Trots detta fick den F. Som jag förstod det tyckte hon inte att jag höll mig till uppgiften, vilket är en kritik jag ör van vid att få nu men denna gången tyckte jag inte det var så illa. Jag anser att jag -  trots att jag skrev lite annorlunda - behandlade de flesta av de punkter man skulle ha med så då kan jag inte förstå hur jag gjort mig förtjänt av icke godkänt betyg. Språkligt satte hon D vilket även det chockade mig då jag faktiskt va oerhört nöjd.

Känner mig inte alls pepp på livet just nu. Det räckte med knäckarna igår, jag behövde verkligen inte detta också. Förutom det jag berättade med idrotten och spanskan så hade jag även nationellt prov i engelska, den muntliga delen i tisdags. Var nöjd, kändes som att jag utvecklat mig och var stolt över att jag kunde prestera så bra trots att jag verkligen var dödsnervös! Dock sänktes jag i slutet av att min lärare inte alls verkade nöjd... Hon frpgade om jag inte förberett mig och rekomenderade oss till att blicka framåt istället. Positiv känsla man lämnade rummet med då...

Jag som verkligen har kämpat såå hårt med engelskan. Sket i de lektionerna under typ hela högstadiet, för att jag inte trodde på min förmåga i ämnet och alla andra var så himla bra så då kändes det inte ens lönt att försöka, det var inte kul. Det var sp jag resonerade då och jag ångrar det eftersom det kom att drabba mig senare. När jag började gymnasiet låg jag efter de flesta av mina klasskamrater ich sen dess har jag verkligen kämpat för att ta igen detta. Jag tycker engelska är väldigt tråkigt och svårt att plugga men jag har haft Jan Eliassons ord i bakhuvet, att är det något som jag ska ta på allvar i skolan så ör det engelskan. Tack vare dessa ord som han sa till mig personligen när jag träffade honom hösten 2013 har jag kämpat vidare. Det har inte varit lätt men innan jag lämnade Lund i vintras hade jag lyckats klättra mig uppåt till ett B - näst högsta betyget. Har varit oerhört stolt och motiverad till att fortsätta mina resa, men hör på colegio escandinavo känner jag mig istället nedbruten. Det känns som att allt mitt slit är i onödan och att jag trots att jag har kämpat och fortsätter kämpa så kommer jag ändå vara kass på engelska. 

En del av mig vill ge upp. Detta var droppen. Men sen har jag ju en jävla tävlingsdjävul i mig så när jag lämnade klassrummet efter beskedet var min enda tanke att jag ska fan visa den häxan att Torresita visst kan engelska! På nästa NP, det skriftliga på tisdag - då ska jag överträffa mig själv ich skriva så bra att hon inte har något annat val ön att ge mig A. Jag ska fan visa henne. Torresita är inget F-barn.

Orkar ej skriva mer, varit ledsen och trött över detta samt gårdagen hela dagen idag. Gjorde som jag brukat göra, isolerade mig med plugget. Kändes skönt för jag sket i de spanska matrutinerna ich körde mitt egna race. Käkade macka vid 17-18 sen pluggade jag järnet hela kvällen ich skippade kvällsmaten. Har äntligen kommit igång med samhällen! Pratade även äntligen med min värdmamma om Franco, diktaturen och politiken i Spanien. Sjukt givande, äntligen fick jag höra allt från en spanjor och inte bara ur ett svenskt perspektiv. Äntligen!! Nu mår nörden i mig bra - satisfied! Lovar att skriva mer om både diskussionen och Valborg på skolan senare, nu ska jag sova och glömma alla bekymmer. God natt!!

Nos vemos en Madrid 

Emma Torres 


Kommentera

Publiceras ej