Har skrattat så mycket denna kväll att jag har kramp i magen typ! Har hängt mycket med mina bröder och skojat med dem. Vi börjar komma varandra närmare, skoja en del och kan förstå varandra bättre. Det är faktiskt kul nu att hänga med dem och jag tycker inte det är pinsamt att be dem säga saker 5 ggr och långsammare för att jag ska förstå längre. Dessutom behöver jag det inte lika mycket längre heller, förstår mer och mer och kan även prata bättre och bättre. 
          Det känns som att jag har nått en pik nu i trivsel här. Hittills har det gått som en trappa där det blivit bättre för var vecka som gått, förutom de två veckorna som jag var fett less på livet här och var besviken på Spanien. Jag trivs så bra här med både familj, boende, området, Madrid, språket osv. (till och med maten!!) att jag aldrig vill lämna... Igår låg jag och tänkte på det innan jag somnade, att jag vill inte lämna. Sen ett par veckor tillbaka har jag sett fram lite till när vi ska åka hem, inte så att jag har längtat men jag har sett fram emot det och räknat ner för att det ska bli skönt. Vilket är förståeligt antar jag, har ändå varit borta från hemma ett bra tag nu och ALLT är inte bättre i Spanien. Men igår kände jag tvärtom. Jag vill inte åka ifrån detta. Det kanske blir skönt att komma hem ett tag, men när terminen drar igång igen vill jag inte vara någon annanstans än just här! Som det är nu hade jag faktiskt kunnat tänka mig att bo här.
          Det känns lite som när jag sprang Göteborgsvarvet, första milen var mysig och rolig. De första 5 km hade jag flugit fram och den beryktade Älvsborgsbron besteg jag med entusiasm och njöööt när jag sprang på toppen av den. Sedan följde ytterliggare ett par kilometrar som var spännande i nya områden innan milen kom... Hälften kvar, jag skulle alltså springa lika mycket som jag sprungit hittills igen. Sen kom en till brojävel på det och jag ville bara spy på hela Göteborg och dess befolkning som skapat detta fanskap. Men på toppen av den jävla bron, när krampkänningen bröjade släppa en aning, höjde jag blicken och såg ut över Göteborg igen. Jag skymtade avenyn med allt dess liv och rörelse, med människor som kantade banan i solskenet och hejade på. Och efter avenyn skulle det inte vara mycket kvar... Efter avenyn skulle mina 21km nästan vara avklarade, förbisprugna, över...
          Lite så känns det nu. Jag har precis tagit mig uppför den där jävla bron, krampkänningen har släppt och framför mig ser jag min sista del av detta oerhört coola, lärorika och härliga lopp. Framför mig ser jag den del som alla säger är bäst, och efter den är det slut. Visst var det skönt att vila när jag kom i mål, men så fort jag satt mig i bilen hem kände jag att det där ville jag göra igen, mycket snart. Det kommer att vara skönt att komma hem, men efter ett par veckor är jag övertygad om att jag kommer vilja återvända. Madrid är mitt andra hem och jag stromtrivs här. Låt aldrig dessa 5 månaderna ta slut, låt dessa kvarvarande 2 månaderna gå riktigt långsamt, och vara lika härliga som stämningen på avenyn den där majkvällen 2015.
          I morse blev det inte att vi hade idrott på morgonen för det hade regnat hela natten så uteplanen var översvämmad och idrottshallen var utlånad. Istället hade vi massage i musikrummet! Det var nice. Vad som var ännu mer nice var dock att i det musikrummet fann jag ett aukustiskt Piano!!!!!!!! Plinkade lite och guuuud vad skönt det var! 2 månader sen sist <3 Någon hade sagt till mig att skolan bara hade små syntar typ som de kallade pianon men de hade fel! Pratade med ena musikläraren som sa att de har två aukustiska pianon som jag gärna får låna när salarna är lediga! Ska skriva ut schema och prata med honom så jag kan se när det är ledigt. Huuuur nice?!?!
          Gymmade efter skolan med Elsa och begav mig sedan hem för att plugga lite. Blev inte så effektivt idag dock. Men man ska få ha mellandagar också. Renskrev ett par anteckningar och läste typ 2 sidor i vår nya spanska bok. Dessutom spelar Atleti! De möter Athletic Bilbao och leder med 1-0 i 89:e minuten, efter mål av Fernando Torres - så klart! Dock krossade Barca sitt motstånd med typ 8-0 så inte går vi om idag heller... ¡Que goleada! säger man på spanska när ett lag kör över sitt motstånd så som Barca gjorde idag. 
          Nu ska jag borsta tänderna och kolla svensk tv. Bye
 
Nos vemos en Madrid
 
Emma Torres
 
PS! rubriken syftar på att jag råkade fisa i vardagsrummet idag, men som tur var märkte ingen det (trots att den hördes...), börjar nästan bli föör avslappnad här... Man vad gör väl det?

Kommentera

Publiceras ej