28 Februari - 1986 & 2016.

Idag är det på dagen 30 år sedan Olof Palme mördades. 

Sveriges statsminister i sammanlagt 10 år. Partiledare för Socialdemokraterna i nästan det dubbla. Han beskrivs som en idealist & pragmatiker, en hjälte & en idiot. Han delade Sverige i för eller emot. Det är iallafall vad jag har fått berättat för mig, för jag - jag var inte född på Palmes tid. 

När jag var liten visste jag inte mycket om politik - som så många andra barn - ändå visste jag mer än de flesta jämnåriga. Jag tragglade mig igenom sydsvenskan på dagis och bad farfar sätta på nyheterna när jag fick välja tv-program. Det var inte mycket jag förstod och inte mycket jag visste om världen - men en sak visste jag: Palme, han ser man upp till, han var en god man som gjorde mycket gott för Sverige. Var jag fick den idén från vet jag inte, det var ingen som sa det till mig vad jag kan minnas. Men den där känslan grodde i mig, jag kände det inom mig att socialdemokratin var gott och Palme dess främste profil. Jag minns att jag tänkte detta, som barn, men jag kan inte för ett enda öre förstå eller dra mig till minnes var eller hur jag fått dessa tankarna eller idéerna. 

Men detta drogs jag med. Jag tog inga politiska diskussioner, jag vara bara barn. Jag visste inte mycket, jag vara bara ett barn. Men den känslan hängde kvar och uppfattningen om att Palme var en god man hängde även den med. Jag började med tiden måla upp en bild av Olof Palme som något slags helgon. Han hade blivit en så stor symbol för mig, för friheten och rättvisan - utan att jag egentligen visste vem han var eller vad han hade verkat för. Jag visste ingenting men ändå så visste jag. Jag växte upp och lärde mig mer och mer om samhället, världen och politik. Jag läste lite smått om Palme, han var ingen central figur i mitt liv då om ni fått den uppfattningen nu, det var bara det att jag tidigt hade en - för mig - klar bild av vem han var. Jag visste mer än tidigare men fortfarande inte mycket.

När jag var ca.13 år sa jag till min lärare ”Jag vill bli som Palme, antingen älskade man honom eller så hatade man honom.”, varpå hon svarade ett fundersamt, kanske tveksamt ”joo, jaa så kan det vara”. Vad hon menade med det vet jag inte. Jag menade att jag ville bli en politiker som stod för min sak och vågade säga även det som folk kanske inte tyckte om att höra - det var den bilden jag hade fått av Palme, jag hade väl läst det någonstans. Min lärares fundersamma svar tolkade jag som att jag hade sagt något fel, att jag hade en fel bild av vem Palme var. Jag hatade (hatar) att ha fel, att göra fel. Jag förstorar alltid upp mina fel och tänkte att jag nu framstod som okunnig, framför en människa som jag beundrade (beundrar och ser upp till än idag!) väldigt mycket. När jag gick hem från skolan den dagen ifrågasatte jag min bild av Palme för första gången på riktigt, kanske visste jag inte vem han var, vad visste jag egentligen? Jag var inte född på Palmes tid. Jag svor på att jag skulle läsa på och skaffa mig en bra och nyanserad bild av vem Palme var. Det hade sakta gått upp för mig vilken oerhört idealiserad och ofullständig bild jag egentligen hade av honom och därför svor jag på att jag skulle bli expert på hans person, liv och gärningar så att jag skulle kunna skapa mig en rättvis bild av honom.

Där började det. Sakta men säkert traskade jag djupare och djupare in i Palme-snåret som jag idag är fast i. Jag började läsa så smått, intresserade mig allt mer. Förra julen fick jag en bok i julklapp: ”Underbara dagar framför oss: en biografi över Olof Palme” skriven av Henrik Berggren. Det är den bästa boken jag någonsin har läst och därför är jag glad att jag 1 år senare fortfarande bara är halvvägs. Den är tung att läsa. Mycket innehåll, tung fakta, komplicerat språk, liten text på långa sidor. Det är ingen bok man tar sig igenom när man kommer hem trött i hjärnan efter en skoldag direkt. Jag läser den när jag inte har läxor, prov eller annat att tänka på - framför allt på lov. Den måste ha varit en dröm att skriva, iallafall om man är en nörd som jag är. Den snöar in på varenda detalj och tar dig med ända från hans farfars far till hans uppväkt, till hans resor i USA till hans tid som Erlanders lärling till när han väljs som partiordförande 1969… Längre än så har jag inte kommit. Jag vet fortfarande inte vad han gjorde med sin tid vid makten, men jag börjar få en bild av honom som person och varför han var, tyckte och tänkte som han gjorde. 

Jag är försiktig med att uttala mig om en helhets bedömning om vad jag tycker om Olof Palme som person och hans gärningar. Jag anser mig ännu inte har tillräckligt med underlag för att kunna ha en verkligen nyanserad bild av honom och jag tycker att han förtjänar mer än att bli en idealiserad symbol. Det lilla jag vet och den uppfattningen jag bär med mig från tidigare är att han var en stor politiker, talare och en opinionsbildare som inte tvekade inför att säga de saker som människor kanske inte alltid ville höra men behövde höra. Jag känner till några av de kamper han tog och hyser en stor respekt för dem, hur han tog kampen för folket i Sydafrika mot apartheid, hur han stod stadig i kampen mot kommunismen och hur han vågade säga ifrån mot stormakten USA som folk annars tippar på tårna kring. Även om jag när jag var barn inte visste mycket om livet, politik eller Olof Palme så tror jag att det fanns någon sanning i den bild av honom som jag hade. Många människor, inte bara i Sverige, ser honom som en symbol för godhet och känner att han tog kampen för dem. Det finns anledningar till att spår av honom idag finns världen över. Det finns anledningar till att det idag finns gator uppkallade efter honom över hela Europa, i Afrika, i Asien. Det finns en anledning till att jag idag, på hans dödsdag sitter i Parque de Olof Palme, i Spanien, i Madrid, flera tusen kilometrar från Sverige.

Nörd som jag har blivit har jag njutit de senaste dagarna av allt som skrivits i media och alla dokumentärer och arkivklipp som visats i TV. Tyvärr är det mesta om mordet. Mordet är det som intresserar mig allra minst av allt som har med Palme att göra. Ja, visst är det spännande och nervkittlande hur denna gåta förblir olöst, visst är det intressant att spekulera i alla möjliga teorier om vem det var som mördade honom. Det är som en tv-serie eller en kriminalroman - fast på riktigt! Eftersom det är en sådan gåta kommer det alltid väcka ett intresse bland människor och det kommer alltid, så länge det förblir en gåta, vara tacksamt att skriva artiklar om och göra reportage om. Unga idag vet vem han var tack vare mordet. Kanske är det bra på ett sätt eftersom hans plötsliga död gjorde honom till just en mystisk symbol för något och att det han verkade för under sin levnadstid har större möjligheter att leva kvar än för det politiker som saktar försvinner ur fokus. Tyvärr, tycker jag dock, att mordet har kommit att kraftigt överskugga honom som person. Det är mordet som har fått störst fokus och hans liv och gärningar förpassats till att bli bortglömt, idealiserat eller förenklat. Det positiva är dock att med tiden verkar fokuset sakta har fallit tillbaka på honom och fler och fler böcker går nu att finna som fokuserar på olika delar av hans liv, ur olika aspekter och perspektiv. Inte bara på mordet.

Så länge mördaren går fri eller är okänd, så länge mystiken kring mordet lever kvar, så länge kommer mordet även vara ett öppet sår i Sverige. Så länge kommer mordet överskugga personen och hans gärningar kommer få stå i skuggan för mordet och dess mystik. Jag tror det är precis vad mördaren vill. Självklart var det någon som inte tyckte om honom som mördade honom. Någon som inte höll med om hans värderingar och visioner och som knappast var nöjd med vad han åstadkommit under sin livstid. Denna människa vill väl då knappast att vi ska minnas och reflektera alltför mycket om vad Olof Palme egentligen gjorde för Sverige, för världen.

Idag, på dagen 30 år sedan mordet, är det många tankar som snurrar i min skalle. Jag tänker på vad han utförde, varför han utförde det men inte vad han skulle utfört om han inte mördats. Sådana spekulationer vilja inte ägna mig åt för vem är jag till att tro något om det. De som spekulerar i den frågan ser bara de svaren de vill se och skapar sig en egen sanning som inte alls behöver vara förenlig med Olof Palmes sanning. Att tänka ”om bara Palme hade levt…” anspelar åter igen på en idealiserad bild som jag undviker. Och att tro sig veta vad han hade sagt, gjort och stått för i dagens samhälle är omöjligt att veta. Samhället är så pass annorlunda idag att det blir bara gissningar och antaganden. Men med tanke på vad han stod för; "det får inte finnas vi och de - det finns bara vi." så tror jag att han hade varit en lika viktig röst då som nu i kampen för människors lika värde, i kampen mot rasism och i kampen för ett jämställt och jämlikt samhälle.

Det snurrar många ideologiska frågor i min skalle idag. Jag tänker på vilket samhälle som jag vill leva i och vara med att skapa för framtiden. Jag värnar om människors frihet. Frihet kan te sig på olika sätt och nås med olika medel men jag tror på den simpla idén att var människa förtjänar att leva ett liv i frihet. Frihet kan definieras olika beroende på vad man utgår från. I Indien kan det vara att motverka kastsystemet, i USA kan det vara att motverka den långt sprungna liberalismen som istället kommit att låsa många människor, men jag tror självklart även på den friheten att människor ska få vara med att skapa och forma sin värld, sitt samhälle. Yttrandefriheten är något som vi aldrig får sluta kämpa för, rätten att påverka i det håll man vill, tycka som man vill och kunna stå för det utan att vara orolig för att man ska bli skjuten på öppen gata. Eller knivhuggen i ett varuhus. Mordet på Olof Palme var en käftsmäll för Sverige, för yttrandefriheten. Man snackade om naivitet, att han gått utan vakter och att Sverige varit naivt och trott att ondskan inte skulle nå hit. Ännu mer naivt skulle jag vilja säga var mordet på Anna Lindh var. 17 år senare, med ett annat Sverige och med kunskapen och erfarenheten efter mordet på Olof Palme skedde det igen. Ännu en käftsmäll för yttrandefriheten. Två människor som nyttjat sin rätt att ha åsikter och driva dem för att de tror på dem, har mördats på grund av just detta. Jag är inte någon som sitter och gråter i första hand men att se bilderna från när Anna Lindh talar på Olof Palmes begravning är inte lätt att se. 

Jag var inte född när Palme begravdes, jag har bara sett klipp på den i efterhand. Jag var inte född när han valdes till partiordförande 1969. Jag var inte född när han förlorade eller vann sitt första val. Jag var inte född när han risades och rosades under sin tid vid makten. Jag var inte född när han mördades. Jag var inte född varken när Christer Pettersson dömdes eller friades. Jag föddes 12 år efter hans död och 71 år efter hans födelse. Jag kommer aldrig kunna ha en fast bild om vem jag anser honom vara. Men jag kan ha en uppfattning om hur jag tror han var, och det är den uppfattningen som jag kan göra mitt bästa för att vara så nyanserad som möjligt och så lik min bild hade varit om jag levt under hans verkningstid.

 När jag tvivlar ideologiskt eller tappar motivationen använder jag Palme som inspirationskälla. Han var en spännande person och det finns många klokheter att hämta ur hans tal. Jag låter mig inspireras av de goda gärningar han utförde för världen, de kloka reformer han genomförde i Sverige men lär mig av de misstagen som han även gjorde. Jag är ännu inte färdig med min bild av Olof Palme men det sitter än idag i ryggraden att se honom som en förebild, och magkänslan säger starkt att det är inte helt fel…

Vi ses igen, kamrater!

Emma Johannesson

 
 

Kommentera

Publiceras ej