Så smått så smått börjar man komma in i språket. Vi talar allt mer spanska här hemma, spanskalektionerna har dragit igång på riktigt i skolan (4 dagar /veckan) och min egna lilla ordlista i mobilen växer sig allt längre. Att lära sig ett nytt språk kommer inte gratis, inte ens om man bor här. Jag känner att jag redan efter denna knappa tiden har blivit bättre på att höra och förstå, men för att förbättra det aktiva språket krävs mer jobb... Överallt där jag går hör jag spanska. Hemma, på gatan, på tunnelbanan, i skolan... överallt! Vilket inte är så konstigt eftersom att jag bor i spanien. Detta gör att man blir snabbare på att uppfatta detaljer i språket och urskilja ord. Men att tala är en helt annan sak. När man hör spanska kan man förstå mycket genom att lyssna på sammanhanget. Men när man sen ska prata själv måste man ju aktivt plocka fram alla ord, all grammatik och böjelser för att själv pussla ihop det till vettiga fraser. Det är så lätt i skolan och hemma i Sverige var man hur kaxig som helst när det kom till det, men när man väl måste prata här blir det helt blankt i skallen.
          Man måste tvinga sig själv att söka upp nya situationer för att prata. Man måste verkligen tvinga sig, för det är så lätt att sitta tyst istället och fortsätta lyssna. Man måste tvinga sig själv att prova de sakerna man lärde sig för länge sen även om man inte är riktigt säker på om man minns det rätt. Jag gör fel hela tiden. Ju mer jag snackar - desto mer fel jag gör. Men samtidigt är det ju då jag lär mig har jag märkt. Jag hänger alltid upp mig något enormt på när jag gör fel och det har aldrif kommit så väl till pass som nu för det gör att jag är mindre benägen att göra fel på just den grejen nästa gång.
          Jag säger inte bara fel utan hör fel ganska mycket också. Spanjorer pratar sjukt fort. Det krävs fler ord i spanskan för att säga en sak än vad det gör i svenskan - har jag fått lära mig - och därför måste de speeda upp för annars tar det en jävla tid om man ska uttala alla de små (och stora) orden i lugn takt. Men som utlänning önskar man att de tog sig den tiden ibland för omg vad de kan rabbla. Var på sportsoutleten decathlon för ett tag sen när jag skulle köpa min billiga ridskor. Kom fram till kassan, skulle betala och plötsligt hände det som inte fick hända - kassören pratade med mig! Blir fortfarande lika ställd och blir stressad för känner att jag måste förtså. Han ba: Tienes una tarjeta dejtcatudhslaon? Jävligt oklart vad, så jag stod bara som en fågelholk och fattade ingenting, fattade tarjeta som är kort så räckte fram mitt betalkort men så avfärda han det och sa samma konstiga ord igen jag ba wtf?! Tillslut fatta han (trots eller tack vare att jag varit oförmögen att yttra ett ord) att jag var utlänning så han försökte sig på engelska. Men spanjorer och engelska är inte den bästa kombinationen alltså... Tillslut fattade jag att han frågade om jag hade ett medlemskort till butiken så jag ba nä det har jga inte o så kunde jag betala. 
          Det händer lite för ofta och lätt att jag bara får panik, fattar ingenting och säger ingenting. Ibland försöker de ta det på engelska, som den snälla kassören försökte, men engelska är inte spanjorers starka sida som sagt. Undervisningen har inom ämnet varit mycket bristande förr och med tanke på att Franco (den forna diktatorn) typ ville isolera Spanien från omvärlden så dröjde det ganska länge innan man förstod vikten av engelska tror jag. Här dubbas alla tv-program och filmer och eftersom spanskan är ett så pass stort språk finns det enormt mycket musik på spanska också - vilket gör att barn i Spanien inte får engelskan lika naturligt som i Sverige. Men jag tror det håller på att vända. Se bara på min värdfamilj, där går ungarna i en engelskspråkig skola för att föräldrarna tror på att det är viktigt att bli bra på engelska.
          Man typ chockeras över hur lite engelska vissa kan här men man lär sig verkligen uppskatta undervisningen vi har hemma i Sverige. Nu när man dessutom ska ta sig runt på spanska märker man hur mycket lättare det är att prata engelska, trots att jag aldrig varit något stjärnskott när det kommer till det. Engelskan sitter i ryggraden mer än vad jag trodde. Kombinera det med att mitt modersmål är svenska , mina vänner och lärare här pratar svenska och jag befinner mig i spanien för att lära mig spanska, bor i en spansk familj och spanska talas överallt så har ni anledningen till varför det snurrar i min skalle... Flera gånger när spanjorer typ hållt upp dörren för en och man ba "Tack så mycket", eller när man snackar med kompisarna och plötsligt kommer på vad ordet heter på både spanska och engelska men inte svenska?!?!
          Jag hoppas att spanskan kan bli en tiondel så naturlig som engelskan känns i slutet av min vistelse här. Men för att uppnå det måste jag verkligen börja pressa mig mer. Jag ska ta initiativ till samtal med såväl värdfamiljen som portvakten och kassörskorna. Jag ska göra min ordlista ännu längre. Jag ska bli bäst.
 
Nos vemos en Madrid
 
Emma Torres
          

Kommentera

Publiceras ej