Idag kom dagen som jag har väntat på i typ 10 år - idag hade jag min livs sista idrottslektion! Alla år av psykisk misshandel är över och jag är nu äntligen fri. Det låter kanske lite hårt att beskriva det som psykisk misshandel, men så tufft jag har upplevt det, så mycket det har brutit ner mig psykiskt och så dåligt som jag har mått av idrottslektionerna så är det vad jag vill kalla det. Skolidrotten har varit ett rent helvete i nästan alla år och fått mig att må så dåligt. Det var alltid idrottsbetyget jag grät över, det var alltid idrottslektionerna som jag hade ångest inför och det var alltid efter idrottslektionerna som jag låste in mig på toaletten och grät. Det har varit ett rent helvete och det sorgliga är att jag är långt ifrån ensam om att tycka så här.

          De som inte har upplevt det förstår inte hur det är, det handlar inte om att det är jobbigt att röra på sig, det handlar inte om att lektionerna är lite tråkiga eller att man inte tycker om att förlora - det är mycket mer än så. I alla andra ämnen i skolan har jag upplevt det som att lärarna kunnat det här med att behandla alla elever lika, se till allas behov, inte favorisera, att alla utgår från olika nivåer men ska ändå ha möjlighet att nå lika högt. Men det har varit precis som att idrottslärare inte behöver gå den kursen på lärarhögskolan?

         Jag älskar att idrotta, det finns inget bättre jag vet än att rida, spela fotboll, ut och springa, cykla en runda eller att bara stå och leka med en boll. Med tanke på min kärlek till idrott, motion och träning kan man ju tänka sig att jag ska gilla idrott. Men detta har hindrats, dels av mina egna krav på mig själv men också av att skolidrotten inte gjort ett skit för att få mig att gilla det. I tidig ålder kändes det som en förvirring om det var barn som lekte eller organiserad undervisning då barnen i klassen tilläts på sitt "lekfulla" sätt skratta och kommentera vad man gjorde på lektionerna, att man var långsam, att det var bättre att man passade till [infoga valfritt killnamn], fnissen när man för 100e gången inte klarade av att hoppa över den där jävla plinten och baktung som man var föll rakt ner på rumpan istället.

          I senare ålder när kamraterna lärt sig respekt men läraren istället lade sin prägel på lektionerna genom elitism. När det var de bästa i klassen som fick allt fokus medan man som lite sämre eller bara med sämre självförtroende ständigt fick stå i skuggan. När idrottsläraren sken upp när han såg klassens trio med coola, sportiga killar. "Hur gick det med tävlingen i helgen, X?", "Vunnit någon mer match i helgen, Y?", "Någon turnering på gång snart, Z?”. Samma frågor, till samma killar (ibland fanns där en tjej som även hon var en naturbegåvning i idrott och fick lite fokus), vecka efter vecka. Tror ni jag någon gång fick frågan hur det gick på mina matcher om helgerna? Tror ni han någonsin frågade hästtjejerna hur det gick med deras träning och tävling? Tror ni han någonsin frågade tjejen som alltid skolkade från lektionerna om det fanns någon aktivitetsform som hon gillade och som vi kanske kunde köra på lektionen någon gång så att även hon skulle få glänsa och inte alltid vara den dåliga? Såklart inte. Jag tycker det är rent holl i huvudet att lärare lägger så mycket energi på att höja de som redan befinner sig högst, men inte gör något för att höja den som ligger på botten och gett upp.

          Jag förstår att man ska ge beröm till X, Y & Z, för de är ju faktiskt duktiga på idrott och det ska man ge dem! De ska få känna sig lika duktiga i sitt ämne som jag har känt mig när samhällslärarna visat upp mina arbeten som goda exempel. Men det finns gränser. Är det så svårt att för en sekund lyfta blicken och se till eleven som står och trycker sig mot väggen för att hen absolut inte vill ha bollen? Tydligen jättesvårt.

          Jag tycker att syftet med skolidrott är lite oklart. Varför ska vi egentligen behöva stå ut med det i så många år? På skolverkets hemsida finns det en kort förklaring, varav en del av den lyder: ”Undervisningen i ämnet bidrar även till att eleverna utvecklar en god kroppsuppfattning och tilltro till sin egen fysiska förmåga.” Så som jag genom åren har förstått syftet med idrott i skolan har det varit att få barn och ungdomar att må bättre. Fysisk aktivitet förbättrar resultaten i skolan och senare i livet ska regelbunden träning få en att må bättre. Skolidrotten ska alltså introducera träning i mångas liv och uppmuntra en hälsosam livsstil. Men hur är det tänkt att man ska vilja fortsätta idrotta i livet, när ens största bild av idrott baseras på idrottslektionerna i skolan - som många förknippar med oro, ångest och inte alls med positiva endorfiner och adrenalin? Hur är det tänkt att man ska kunna utveckla en tilltro till sin egen fysiska förmåga, när det är just detta som bryts ner?

          Min dåliga bild av skolidrott började redan när jag var 8 år och när jag var 10 år hade jag satt skolk i system när det kom till idrottslektioner. Jag var osöker av redan nämnda anledningar och tyckte idrotten var det jobbigaste på hela veckan - medan fotbollsträningarna var det bästa. På högstadiet förstärktes och cementerades denna bild då jag fick en lärare som uppfyllde precis alla de negativa sidor av skolidrott som jag har nämnt. Först på gymnasiet kom en förändring och den vill jag lyfta fram som en motvikt, för att visa att det visst går att göra något positivt av detta ämne - att det inte alls är omöjligt att ändra på.

          När jag började på gymnasiet hade de flesta kamrater mognat och lärt sig vad respekt och acceptans var, i kombination med att vi fick en helt lysande lärare. På Polhemsskolan i Lund fick jag och min klass Tom Kempe som idrottslärare. Han tolkade betygssystemet på ett sånt sätt att man inte måste vara kille och ha spelat handboll sen man var 1 månad gammal för att få högsta betyg typ. Eller vara en utåtriktad, sprallig tjej med lätt för att idrotta och vågar tar för sig. Tom är den bästa idrottsläraren jag någonsin har stött på. Han såg varje individ, berömde alla, hade en positiv attityd och motiverade en till att utvecklas. Han fick mig kanske inte att älska idrottslektionerna och längta till dem alltid (jag var redan förstörd) men jag längtade ibland, hade allt som oftast kul på lektionerna och inspirerade mig till att ta min träning på fritiden till nya nivåer genom att lära ut vettiga saker och gärna stå och diskutera efter lektionerna hur man kunde göra. Tom fick mig att utveckla en tilltro till min egna fysiska förmåga. Min glädje till träning fick frodas så att jag nu aldrig vill sluta röra på mig. Tack för allt Tom, jag är otroligt tacksam.

          Jag går just nu på en annan skola, med en annan lärare - som tyvärr visat tendenser på den underliggande elitismen som skolidrott fortfarande dras med. Men det ska jag inte sörja över nu för denna dagen har jag väntat på alltför länge. Därför ska jag nu njuta och kanske gråta en liten glädjetår - för jag är FRI! Min sista lektion är avklarade och mitt avslut med skolidrotten innehöll allt som skolidrotten inneburit för mig; glädje till sporten, kärlek till träningen och avslutades med tårar och känslan av att aldrig vara bra nog och inte heller kunna bli bra nog. När jag blir statsminister ska alla idrottslektioner avslutas med det motsatta för om man egentligen ser till varför idrott egentligen är en del av skolan så är allt helt bakvänt ju. Det ska användas för att få barn och ungdomar att få upp ögonen för idrott, uppmuntra dem till att fortsätta med det även utanför lektionstid samt få dem att må bra så att de kan prestera i skolan. Och det kan ni hoppa upp (på en plint?) och sätta er på!

Nos vemos en Madrid

Emma Torres

 

 Foto: Elsa Lindqvist
Jag må se ut som ett vrak men detta är ett av alla de tillfällen då träning och idrott varit roligt. Sprang ett litet lopp utanför Madrid i mars. Var så glad och stolt över mig själv, det är så här det ska vara. OBS! ingen idrottslektion alltså...
skolidrott,

1 kommentarer

Smilla

04 Jun 2016 15:55

Åh, Emma, du är så bra!! Detta är det bästa jag läst på riktigt länge.

Kommentera

Publiceras ej