Jag behövde en liten bloggvila. Det är så nära slutet nu och hjärnan är lite splittrad för det är så mycket som snurrar, många tankar som befinner sig lite härvar. Idag är det mindre än en vecka tills jag åker hem till Sverige igen. Om exakt en vecka ligger jag i min egna säng igen, på mitt egna rum, i mitt egna hem. Just det faktumet är väl det som rör till det mest i hjärnan just nu. Det är så nära nu och samtidigt som det ska bli såå skönt att komma hem och jag har börjat längta lite så kan jag inte längta för det pågår ännu så mycket här. Denna veckan har jag behövt tänka på så mycket annat - lite jobbigt med kompisarna, sista plugget, värmen, kommande utflykter, uppleva det sista, tänka på packning...
          Det där med jobbigt med kompisarna kom i slutet av förra veckan av okänd anledning. Jag har alltid haft ganska dåligt självförtroende när det kommer till sociala grejer, vilket gjort mig blyg, vilket gör det ännu svårare, vilket gör att jag drar mig undan. Hemma i Sverige har jag varit ganska introvert och gillat att vara hemma med familjen mycket när jag inte är i skolan eller i stallet. Här i Spanien däremot har jag i 5 månader umgåtts med samma människor, i princip varje dag. Sena nätter, tidiga morgnar, ständigt på språng. Jag är lite stolt över mig själv att jag har klarat dessa månaderna så bra och att jag lyckats tränga bort det mesta av det svåra och bara vara istället. Har fått mig ett helt gäng dunder-kompisar här som jag är så tacksam för. Nu på slutet, när vi alla börjat se slutet av denna vistelsen, har jag börjat märka lite sprickor. Folk stör sig på varandra, alla vill olika saker och nu i slutet vill alla gärna få sina viljor igenom eftersom vi vet inte hur många fler chanser det blir. Det har varit rörelser i umgänge, omgrupperingar (även om vi knappt har grupperingar i Lunda-gänget). I denna lilla röran blev jag obekväm förra veckan och det kan räcka med så lite för att sätta igång den negativa tankespiralen.
          Har känt att de som jag brukat umgås med blivit allt tightare, det behöver inte vara så men det räcker med att jag börjar tänka den tanken för att jag själv ska börja agera utifrån den. Upplever jag minsta lilla att folk inte vill vara med mig, börjar jag själv ta avstånd - kanske en försvarsmekanism? Det var lite det som började rulla denna veckan och jag har fått kämpa med mig själv varje morgon för att försöka bryta mönstret och jag tycker faktiskt att jag har hållt ihop det ganska bra.
          Men trots att jag har hållt ihop det och lindrat "fallet" så blev det ändå så att jag blev lite mer låg och tillbakadragen förra veckan, av det bristande självförtroendet. Jag får höra en hel del att jag är ganska långsam, jag äter långsamt, jag ska alltid göra saker innan vi ska gå och de andra får ganska ofta vänta på mig. Det är så jag är och jag har varit så alltid. Jag vet att folk kan störa sig på det och att det inte är kul för folk att behöva vänta på mig alltid så därför gör jag verkligen mitt bästa för att vara till så lite last som möjligt för mina kompisar. Jag har fått lite pikar här nere om min långsamhet - främst i samband med lunchen - och jag har tagit dem eftersom jag är medveten om problemet, jobbar på det och mina kamrater har ändå alltid varit respektfulla. Jag har verkligen kämpat med att försöka hålla deras tempo och försökt anpassa mig, som att vänta med att gå på toa tills vi har gått och satt oss i matsalen, förbereder alltid i skåpet innan lunch så att jag snabbt bara kan slänga in väskan och gå, en del gånger har jag skippat att ta mer mat för att mina kamrater ska slippa vänta. Men nu på slutet har jag känt det mer och mer som att jag snarare är en belastning för dem. Trots att jag har försökt för att hålla samma tempo som dem så känns det som att jag har fått höra fler suckar. Detta i kombination med att jag blev lite socialt trött denna veckan gjorde att jag nog själv hörde fler suckningar OCKSÅ.
          Det spädde på det hela och gjorde mig mer och mer låg. Tillslut blev jag också lite irriterad för det kändes som att jag har fått ta emot onödigt många suckar, det är precis som att bara för att folk har satt titeln "långsam" på mig så märker de min långsamhet tydligare och stör sig snabbare. När vi var på museum i fredags gick jag med en liten grupp och kollade på tavlorna där var. Vi svepte snabbt över det mesta, den typen av modern konst som Picasso är inget som intresserar mig. De andra var nog också måttligt intresserade så vi svepte över det mesta som sagt. I slutet smalades vi vid den största och mest kända tavlan - Guernica - som är Picassos förmodligen allra kändaste tavla och som har en mycket intressant och viktig historia då den skildrar en bombning under spanska inbördeskriget som förstörde hela den baskiska staden med samma namn och dödade många människor. Detta var den enda tavlan som intresserade mig och jag ville därför bara få lite tid att kolla på den ordentligt. Jag hade hunnit se den lite början och slogs av hur mäktig den var - både storleksmässigt och sett till historian - hann dock inte kolla så mycket på den då de andra svepte vidare och jag sprang ikapp dem istället.
          När hela klassen sedan ändå skulle samlas utanför salen så passade jag på att kolla på den lite extra och bara försöka ta in den. I salen brevid hängde en massa andra tavlor, jag frågade min lärare vad alla de var för några då de såg ganska ofärdiga ut och då berättade hon att det var skisser till den stora Guernica. Det var coolt tyckte jag och hon berättade att i andra sidan av den lilla salen kunde man bl.a se hur Picasso skissat olika varianter av ett hästhuvud som finns med på tavlan. Mycket intressant så jag tänke bara kolla runt lite i salen och dessa skisser. Min grupp var dock hiade till att gå och jag skulle käka med dem efteråt så jag bad dem vänta lite för jag skulle bara kolla på dessa skisserna. Då möttes jag av värsta blicken, hur en i gruppen himlade med ögonen till de andra i gruppen som om jag var världens största belastning. Då kunde jag inte ta det längre, inte efter den veckan med jobbiga tankar som jag fått kämpa för att övervinna. Jag kände såväl igen den blicken från ett par kompisar jag hade när jag var liten som vara ganska duktiga på att visa hur jobbig jag var. Jag kände igen det där så väl från när jag var liten och mina kompisar inte ville vara med mig för att jag var jobbig och kanske kopplade min hjärna igång den där gamla rädslan för att hamna utanför igen. Jag snäste tillbaka "Det tar 2 sekunder!" för jag var irriterad och kände mig orättvist behandlad då det känns som att bara för att folk har satt etiketten "långsam" på mig så reagerar folk snabbare när de behöver vänta på mig och folk lägger snabbare märke till de gånger som de faktiskt måste vänta på mig. Efter att jag bett om dessa 2 sekunder fick jag tillbaka ett "du behöver inte bli arg". En fras som satte igång ett annat schema i mig då när jag var liten och jag var väldigt blyg sa jag sällan ifrån som jag minns det, men när jag väl sa ifrån möttes jag allt som oftast av ett "du behöver inte bli arg". Jag är inte arg, jag säger ifrån för att jag upplever något som jag inte vill uppleva och när ni säger så tar ni ifrån mig rätten att reagera.
          Jag förstår inte varför folk måste vara så jävla hiade hela tiden och ha så bråttom. Så sen när vi väl var ute ur museumet (och ironiskt nog behövde sitta och vänta på en annan som skulle med och äta lol) gick vi länge och letade efter ett ställe att äta på. Jag visste att det skulle at en jävla tid för det är alltid så när man är många och tillslut blir det alltid den som har högst röst som får igenom sin vilja. Denna gången palla jag inte äta på något ställe som jag inte gillar, jag palla inte heller käka på donken som det oftast blir när gruppen inte kan komma överrens. Det är så lite kvar och jag vill passa på och göra det jag vill göra nu efter 5 månader av kompromissande. Så när de andra hittat ett ställe att äta på, som jag inte var så förtjust i, sa jag helt enkelt att jag går och käkar på hamburgarstället vi gick förbi innan och som jag vill äta på men blev nedröstat för jag vill äta där. Och så gick jag och åt där. 
          Det var typ det bästa beslutet jag kunde ha tagit för det gav mig en av de bästa dagarna i Madrid. Jag åt precis det jag ville, åt i lugn och ro och sen gick jag precis dit jag ville gå. Inte något jävla Gran Vía och Primark, ingen jävla shopping utan jag strosade runt på några bakgator där det vara någon temavecka som gick ut på att dekorera häftigt kring caféerna och butikerna i kvartert. Sen gick jag ner mot retiro och där satt jag i nästan en timme. Lyssnade på en podd, åt ett äpple, hade det allmänt nice i värmen - i skuggan. När jag kände mig färdig med det gick jag upp mot Gran Vía för att jag ville det, gick in i en butik för att handla en souvenir till en kompis, gick in i någon klädaffär men kände ganska snabbt att jag palla inte med en massa kläder så jag åkte hem istället. I lugn och ro spenderade jag kvällen hemma, kollade film och mös. Det är livet för mig. Äntligen fick jag uppleva återigen guldkornen av Madrid, de saker som jag kommer sakna allra mest. Livet är nice.
          Det blev ett litet andhål, en liten vila från allt det sociala, fick chans att stålsätta mig för sista veckan oavsett hur den blir. Nu ska jag njuta av denna sista veckan, jag älskar Madrid.
 
Nos vemos en Madrid
 
Emma Torres
 
 
Utsikten från min parkbänk, precis sidan om den gräsplätt där Silas sprang och lekte när släkten var här och precis vid den trädgården med de lustiga träden som mormor fotade.

Kommentera

Publiceras ej