Nu är jag äntligen hemma i Sverige! I fredags var vi ute och åt med klassen på Ginos nära Sol vilket var jättegott. Vi satt där i 2-3 timmar, pratade, umgick och åt. Det delades ut medaljer gjorde av papptallrikar med "klassens...", jag blev "Klassens fotbollsfan" och på medaljen var en liten Torres-tröja ritad. Andra titlar var "klassens klumpeduns", "klassens fnitter", "klassens cava", "klassens Einstein" osv. Det var en jätterolig idé och bra gjort av initiativtagarna! När vi sedan skulle betala tog det en hel evighet, det gick sååå långsamt då vi var 30 pers och alla skulle betala var för sig. Jag och ett par andra var sist till att g och betala och då hade vi redan sagt hejdå till de flesta som gått vidare för att festa och sånt. När jag betalade hittade han som tog betalt inte min dricka på notan, han stod och letade hur länge som helst och fick klicka in på alla bord för att hitta det. Då förstod vi varför det hade tagit en sån jävla tid - han hade inte koll på läget. Det slutade med att han fick skapa en ny beställning på mig för att få med min fanta. När de tre efter mig sedan skulle betala klickade han bara på en knapp och skrev ut resten av det som fanns att betala och så fick en av de betala det och fixa det emellan varandra sen, för han hade stått där i 40 minuter och var trött på att ta betalt av oss. Så C-O fick lägga ut typ 700kr för det resterande, men de tre hade inte ätit/druckit för så mycket. När vi gick ut upptäckte vi att de hade fått andras drickor på deras kvitto också, de hade betalat för mycket. Först trodde vi att folk gått ifrån utan att betala och det ledde till en del sura miner, men alla verkade ha betalat för sitt och hade det på sitt kvitto så det verkar istället vara  han som tog betalt som klyddat till det. Det visade nämligen att Bella hade min fanta på sitt kvitto också, vi var alltså två pers som betalat för den drickan och så verkar vara fallet för mycket annat. Det tog dock ett tag att komma fram till att det var Ginos fel och vi hade inte ork eller lust att gå tillbaka och bråka, det var vår sista kväll, det tar mycket energi och tankekraft att diskutera på spanska. Istället skyndade vi oss till metron men vi var så sent ute så för att inte riskera att inte komme med sista metron när vi skulle byta så hoppade vi av efter ett par stationer och tog nattbuss hem. 
          Stod utanför lägenheten 01.45 och uttnyttjade då min sista kvart ute i San Sebastian genom att, när det inte körde förbi några bilar, sprang jag över och in i rondellen precis utanför lägenheten. Den har sett så mysig och spännande ut då den har buskar i sig så jag har alltid velat springa in och se hur det är där inne och det passade jag på att göra då. Så töntig jag är men jag är nöjd för det innabar att jag fått göra allt jag velat under min tid i Madrid/Sanse. Det finns säkerligen mycket mer att göra men jag känner mig nöjd nu.
          När jag kom hem ägnade jag ett par timmar åt att packa klart, packa ner de kläderna jag haft under dagen osv. Först vid 03.30 gick jag och la mig men somnade inte förrän vid 4. Vid 7 vaknade jag sedan, låg och drog mig länge, åt en sista frukost, klädde på mig, packade ner tandborsten och 08.30 kramade jag hejdå till min ena värdbror och åkte flygplatsen, fick skjuts av min värdmamma. Den andra värdbrodern sov hos sina abuelos så han får jag snacka med via skype sen, han hade tydligen ringt sin mamma på morgonen för att säga hej då till mig men då hade hon redan lämnat mig. När vi stod där på flygplatsen, jag hade träffat mina kompisar och jag och min värdmamma skulle säga hej då började jag gråta. Jag hade inte gråtit i skolan när vi sa hej då till lärarna, inte heller när vi sa hej då till kompisarna eller min värdbror, men min värdmamma grät jag för. 
          Vi checkade in (Bella hjälpte mig för jag är oerfaren flygare och fattade inte riktigt hur självincheckning funkar), gick till bagdropen där jag klarade vikten med 1kg (!!!!) marginal. De andra hade däremot övervikt så vi hjälptes åt att packa om. Min väska hade redan fått åka iväg alltså men jag hade plats i mitt hanbagage så jag tog lite saker i det och tillslut klarade även de vikten. Det tog alltså lite längre tid än tänkt + att vi innan vi checkade in stått och väntat på vissa som tydligen redan hade checkat in utan att berätta det. Vi fick handla med oss mat och gick bort mot vår gate. Insläppet startade direkt när vi kom dit pch vi gick in och satte oss. Nella, Elin och Bella satt på raden framför mig, jag hamnade ensam på raden bakom med en spanjorska som granne. Vi utbytte artighetsfraser när jag skulle hoppa in och sätta mig och det passade mig ganska bra att sitta själv där bak (med undantag för spanjorskan som satt vid gången), det var lugnt och skönt och jag hade gott om utrymme då mellansätet var tomt och jag kunde sträcka ut mig på snedden.
          När vi suttit där ett tag och planet fortfarande inte börjat röra sig vänder sig plötslig spanjorskan sig om till mig med telefonen i högsta hugg och frågar (på spanska) om jag pratar engelska. Ja det gör jag ju, hon behövde hjälp med att boka hotell i köpenhamn. Hon räckte över luren och jag började direkt översätta och försöka fixa till något. Pratade spanska med henne och engelska med hotellet, jag som "precis" lärt mig spanska och som alltid haft dåligt självförtroende i engelska satt nu där och pratade obehindrat på de båda språken. Det kändes riktigt coolt, jag som svensk med svenska som modersmål kan nu kommunicera bra på två andra språk och jag satt där och agerade tolk mellan två språk som inte ens är mina modersmål utan som jag har hunnit lära mig under mina snart 18 år. Mitt självförtroende sköt i höjden och det blev bästa tänkbara avslut av min tid i Spanien för strax därefter lyfte vi från spansk mark. 
          Flygresan gick snabbt och smidigt, lyssnade på poddar de två första timmarna sen hängde jag över till raden framför och snackade med Nella, Bella och Elin. Vi landade 14.35, gick av och mot baggagebandet. Där stod vi i nästan en timma innan väskorna kom. Tillslut kunde vi alltså säga hej då till varandra och gå ut mot ankomsthallen och träffa våra nära och kära. Min familj skulle egentligen komma och hämta mig men någon vecka innan hade hon skrivit och frågat om det var okej om min moster hämtade mig istället för hon behövde stå i kiosken för fotbollsklubben, jaja sa jag då jag först trodde det var i stallet och jag tycker bara det är kul att hon hjälper min älskade ridklubb. Så Zanna kom och hämtade mig, vi tog tåget till Hyllie där hennes bil stod. Genom passkontrollen på plattformen och när vi stod och väntade på tåget till Malmö stod ingen mindre än Bahrang Safari bakom oss. Jag kollade bak och tänke "vafan jag känner igen dig... är det inte..." Så såg jag att han hade en landslagsväska med numret 17 och en Basel (fotbollsklubb)-väska med initialerna BS. Japp det var han! Stod och velade om jag skulle be om autograf, selfie eller säga något, men jag sket i det. Nu hade jag sett honom och det räckte för mig, vetskapen att det var han. Han var på väg till Malmö för att han numera är en del av Malmö FF - välkommen him!
          Min lillebror skulle spela match med A-laget och jag var hiad att komma fram till fotbollsplanerna. När vi kom fram var dock matchen slut och istället tänkte jag springa dit och överraska mamma. Zanna var väldigt mån om att vi skulle gå dit tillsammans och sa "men jag kan väl få parkera bara? det går snabbt!". Inte snabbt nog så jag hoppade av i farten nästan och sprang till klubbhuset med min Sverige-flagga i högsta hugg. Sa hej till de jag mötte och när jag kom till kiosken och såg att mamma inte var där frågade jag var mamma var och alla svarade snabbt att hon var på ovanvåningen så jag sprang dit. När jag närmade mig dörren mötte jag ett par knattar som kollade på mig med en busig min. Precis innan jag öppnade dörren tänkte jag "shit tänk om a-laget har något nöte där eller så, jag vill inte störa" så jag öppnade dörren lite på glänt och skulle smyga in när jag såg en massa människor stå o stirra på mig, människor jag kände igen. Tog ett kliv in och då skrek alla "VÄLKOMMEN HEM", där var ballonger och någon blåste i en tuta precis brevid mig. Jag såg hela töntgänget först men ju längre jag kollade desto fler såg jag, alla mina kusiner, mostrar, morbröder, faster, farmor, mormor, mamma, pappa osv. Dom hade ordnat en överraskningsfest dom jävlarna och ni kan tro att jag blev överraskad. Den kvällen spenderade jag alltså med mina bästa vänner och hela familjen och släkten. Käkade smörgåstårta och prinsesstårta. Minglade runt och fick presenter. Sen kom min Mia också vilket toppade kvällen. Det var såå kul och mysigt - verkligen bästa sättet att välkomnas hem på.
          Tillslut åkte vi hem hem till huset och min katt. Min katt hade dock blivit sjuk så när jag mötte henne haltade hon fram och när hon såg mig jamade hon högt och gick fram till mig. Jag klappade henne och blev chockad av att känna hennes revben, höftben, ja alla ben i princip - hon hade blivit så mager. Det var en chock verkligen och det kändes inte som att det var min katt som kom gående. Det är först nu ett par dagar senare som jag har kunnat vänja mig och känna igen min katt igen, även om hon fortfarande är mycket dålig. Jag tror hon har kronisk borelia och grät en skvätt på kvällen för jag ville inte att hon också skulle dö, som min älskade häst dött precis när jga kommit ner till Madrid.
          Det är skönt att vara hemma men det kommer nog ta ett tag at vänja sig, jag säger perdon när jag stöter in i folk, hola eller buenas när jag hoppar på bussen och stannar upp en halv sekund varje gång jag ska gå ut från mitt rum "jag måste ha mina tofflor!". Jag gick aldrig barfota i Spanien, eftersom spanjorer inte gör det av gammal sed och vana, här i Sverige gör jag dock det. Det tog inte ens ett dygn sen hade min hy repat sig, den är inte alls lika fettig längre. Ni får höra mer om livet i Sverige senare, nu ska jag till stallet för andra dagen. Det är nu nästa del börjar av denna bloggen, jag ska upptäcka allt på nytt i Sverige och jämföra det med Spanien.
 
Nos vemos en Madrid
 
Emma Torres

Kommentera

Publiceras ej