Hej bloggisen. Har skyhög puls just nu för jag gjorde det förbjudna i Spanien. Frågade mina värdisar om Franco. Det är inte förbjudet att prata om honom och det han gjorde, men det verkar vara tabu. I skolan har vi den senaste veckan fått lära oss en del om hur han kom till makten och vad han gjorde - men allra främst om hur Spanien än idag lever med arvet och minnena av honom. Efter hans död verkade Spanien komma överens om att inte tala om vad som hände, inte ta i det och därför har det som hände förblitt obearbetat. De två sidorna lever fortfarande kvar på något sätt och det är det som gör det till ett sådant känsligt ämne. Något som kallas "El pacto de silencio" (kan översättas till "tystandens pakt") växte fram som innebar just att landet inte skulle röra om för mycket i det som var utan rikta fullt fokus på att gå vidare. Jag tog modet till mig ikväll och frågade mina värdisar om detta.
          Att lära mig om samhället - då, idag och framtiden - är det roligaste jag vet och när jag lär mig nya saker inom detta område som intresserar mig är det enda jag vill att prata om det! Viljan att prata om saker och ting bubblar i mig hela tiden och jag vill inget annat än att prata om det, diskutera och analysera. Tyvärr är det ganska otacksamt att ha detta intresset och behovet. Dels eftersom att som tonåring finns det inte många jämnåriga kompisar som vill lyssna när man bara vill prata samhälle, historia och politik. Detta har jag löst genom att utnyttja de tillfällena vi har muntliga redovisningar i skolan och snacka över tiden lite för mycket - man få ju passa på att snacka medan de inte kan fly?! Det har även varit en belastning de senaste dagarna för jag vill ju bara prata om allt oavsett hur känsligt det är. Jag vill höra vad människor tycker om olika saker - inte minst de känsliga och splittrande ämnena.
          Denna veckan har därför varit en kamp mot mig själv. Jag vill ju inget hellre än att prata om Franco - med spanjorer! Men spanjorer är ju inte jättepepp på att prata om det... Jag har kännt mig som en läskflaska som skakats runt lite förmycket där kolsyran trycker mot korken lite för mycket och vill bara ut. Det har varit lite som att vara magsjuk men veta att man KAN INTE spy här och nu. Sorry men idag var jag tvungen att öppna flaska, jag var tvungen att spy. Jag är ju inte helt dum i huvudet så jag har ju känt av att min familj är ganska moderna och öppna och dessutom så körde jag bara lite mjukt. "Är det förbjudet att tala om Franco i Spanien?" frågade jag på spanska. "No!" svarade min värdpappa snabbt medan min värdmamma sa "Inte förbjudet, men man gör inte det.". Min värdpappa förklarade att det är känsligt att prata om eftersom att det har splittrat landet, de som var för eller mot Franco. Han drog en paralell till hur det tyska folket förhåller sig till Hitler. Jag förstår hur han menade och hans svar på frågan hurvida det var förbjudet att prata om det eller ej. Men jag fastnade lite på paralellen med Tyskland...
          De två ländernas väg till dagens demokrati har varit så sjukt olika, som jag ser det. Jag vet ännu sjukt lite om både Spaniens väg till demokrati men även Tysklands så jag vill inte säga för mycket. Men vi ser ju en stor skillnad idag i hur de två länderna valt att hantera sitt förflutna som diktaturer. Jag upplever det som att Tyskland gjorde ett gediget arbete med att "sanera" landet och ta kraftigt avstånd från det som hänt. Människor som kanske hade haft en koppling till nazisterna, eller kanske hade släkt som haft det ärvde inte de nazistiska åsikterna och stödet för Hitler utan jag tycker det verkar som att HELA landet tagit kraftigt avstånd från allt som hände under den tiden. Spanien däremot har ju inte tagit tag i det utan mer försökt glömma. På detta sättet känns det som att en hel del från förr fått leva kvar och därmed splittringen av landet än idag i denna fråga. Man kanske inte ska jämföra Hitler och Franco för de kanske gjorde olika saker (vet ej exakt vad Franco gjorde mer än att han dödade ett par hundratusen meningsmotståndare) och det kan spela in på att bilden av dem har levt kvar på olika sätt. Men de var fortfarande båda diktatorer av fascismen/nazismen och dödade många människor.
          Jag har lite svårt för att förstå Spaniens val av väg, valet att tiga och glömma. Hur ska landet kunna glömma det som hände när så många människor ännu inte fått avslut. De flesta massgravar öppnas inte och anhöriga får därmed inte ett avslut i vad som hänt med deras äldre släktingar. Fram tills dess att de kan avsluta sina historier kommer tiden under Franco förbli ett öppet sår i Spanien. Men det är klart att det är lätt för mig som ung, utomstående svensk att komma och tycka till. Jag har inte släktingar som levde under Franco, som stred för eller mot honom, jag har inte levt i Spanien under demokratiseringsprocessen och än mindre kan jag historian om denna tid för landet. Det är lätt för mig att ifrågasätta Spanien och spanjorerna varför de inte gjort si eller gör så, men jag har ju inte upplevt historien som lett fram och format de beslut som tagits senare. Jag håller mig ödmjuk inför min bristande kunskap inom detta ämne. 
          Detta ämnet intresserar mig så mycket och jag har så mycket frågor, funderingar men även åsikter om detta. Är ju inte helt förtjust i att ha åsikter om saker som jag inte säkert vet vad som hände och vad det innebär så jag antar att jag får göra som med Palme - bli hobbyexpert. Vill ju kunna ha åsikter om detta för det finns sjukt mycket att ha åsikter om, så jag får väl sätta mig ner och läsa på så att jag kan stå rakryggad när jag säger vad jag tycker och tänker om detta. Stackars värdisarna som fått mig på halsen... Har idag fått lätta på trycket i mig men det trycket kommer säkerligen byggas upp snart igen...
 
Nos vemos en Madrid
 
Emma Torres

Kommentera

Publiceras ej