Jag har träningsvärk i hela kroppen. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, vara glad eller ägna mig åt självömk. Det är verkligen i heeela kroppen, skoningslöst! Det är från gordagens löpning i Cross Aldovea. Det må ha varit endast 3km men det var inga lätta 3km kan jag säga er... Det gick upp, lite ner och upp ännu mer. Jag har inte tränat typ alls på 3 veckor, förstår ni då hur jag mår idag? Jättebra så klart.
          Ja, jag mår så sjukt bra efter gårdagens lopp. Solen stod på hela dagen och man fick verkligen vårkänslor - om inte sommarkänslor nästan? Det var varmt och härligt för det mesta, men när man sprang inne bland husen i Moraleja där vinden inte nådde fram då var det inte helt roligt asså. Dock var det ju bara 3km så det var ju definitivt överkomligt när det blev jobbigt för jag visste ju att jag skulle vara i mål vilken sekund som helst typ. Lite så kändes det faktiskt, jag har inte sprungit så många lopp men de jag har sprungit har varit minst 10km. Sådana här korta distanser sprang man ju mer när man var liten, eller yngre iallafall, med skolan och då gjorde jag mitt bästa för att slippa. Det var en ny upplevelse att springa ett sådant här lopp. Dels var det ju ganska kort så även om det var jobbigt så kändes det hela tiden som en semester typ. I detta lopper behövde jag inte tänka typ "okej bara 1 timme kvar" och så vidare som det var i gbg-varvet (senaste loppet jag sprang) utan här efter hälften kunde jag tänka "okej bara typ 1km kvar". 1km är ju gulligt, jag minns när jag sprang varvet och blev lycklig när jag såg "5km kvar" skylten hahaha.
          Men sen sprang jag ju också med skolan, mot andra skolor. I de loppen jag har sprungit har jag alltid varit typ en av de yngsta och på upploppet är det bara en massa trötta tanter man spurtar förbi. Här var det bara en massa tjejer i min ålder, mer eller mindre vana vid att springa lopp. Vi var inte så många som startade och det var  en tävling mellan skolorna. Detta gjorde att direkt när startskottet gick så kutade alla iväg! Asså verkligen kutade iväg! Man hade kunnat tro att det var ett 100m lopp med tanke på deras fart. Men det var inte bara i starten som de höll det sjuka tempot utan de sprang på så i typ 200-300m. Blev mycket chockad för vi hade innan fått höra att spanska tjejer i vår ålder inte är så tränade och flickor 17 år brukar vara den klassen som skolan tar placringar i, eller som vår Geografi-lärare sa: "Vi brukar alltid ha en rubia (blond tjej) på pallen i den klassen, känn ingen press!". Men spanjorskornas fart var knappast långlivad... Vid första backen sprang jag förbi typ en tredjedel av startfältet. En efter en började de gå, men när de gick så bara gick dom mitt i banan och minst 3 i bredd så det var omöjligt att ta sig förbi?! Blev förbannad på dem, har dom inget mellan öronen eller?! Först hade jag lite överseende men det var ju INGEN som fattade så de sabbade ju för mig som faktiskt hade lite vett och planerat mitt lopp. Muttrade till några till slut "håll till höger för i helvete" men de fattade inte för jag sa det på svenska. Orkade inte tänka ut någon formulering, artig eller ej, på spanska.
          Min plan inför loppet var att ta det lugnt med tanke på min förkylning. Igår var första morgonen på 3 veckor som jag vaknade utan halsont så var inte sugen på ett till bakslag när jag väl fått vittring på friskhet. Tänkte att jag max skulle ha en puls på 165 för att inte anstränga mig för mycket och dessutom skulle det vara skönt för min prestationsångest att bara hålla mig till det hela tiden. Folk verkar ju tro att jag är automatiskt jättevältränad bara för att jag sprang varvet för typ ett år sedan... Klasskamrater bara "Men Emma du kommer ju vinna", "Detta blir ju lätt för dig Emma" & "Ska du gå för vinst Emma?". NEJ JAG VILL, TÄNKER OCH KAN INTE VINNA SLUTA HA SÅ HÖGA TANKAR OM MIG! Jag kan springa långt, för jag har pannben och uthållighet, men jag kan inte springa snabbt. Jag vet inte vad snabbhet, varken när det kommer till att springa, göra mig i ordning på morgonen eller äta. Så i förebyggande syfte tryckte jag ner i halsen på alla att JAG SKA SPRINGA MED PULS 165!!!!! dvs. ha inga förväntningar please... Dock ju närmare start det kom, började den där 165-planen tappa i värde lite... Asså att jag inte känner mig själv bättre, jag tycker det är såå tråkigt att springa lopp om jag inte gör mitt bästa. Det slutade med att jag hela loppet snittade på pulsen 185... Snuddade vid maxpuls på slutet. Så var det med "ta det lugnt"... Men det gör inget för det var bara kul, jag älskar att springa lopp! När jag skymtade målet ökade jag ytterliggare (det var då jag var uppe i maxpuls nästan) och in på upploppet la jag in en sprint. Hade fäst blicken på en tjej 20m framför mig ungefär - henne skulle jag förbi. Sprang närmre, upp brevid och förbi. Härlig känsla att springa fort. Dock kontrade hon och precis innan målgång kom hon in precis jämsides. Men efter alla år av intensivt längdskidåknings-tittande vet jag precis hur man parerar en målgång så jag vann! Tyckte det var så kul att det blev en liten spurtkamp där på slutet för det har jag aldrig varit med om tidigare! Som sagt är det bara en mest tanter som jag har sprungit med/mot och de tävlar ju bara mot sig själva... Asså okej jättebra att ni gör det i stort, men nästa gång kan ni väl också spurta in i mål det är ju så kul <333 När vi kommit i mål var jag så glad och tyckte det var en rolig avslutning så jag vände mig om och så skakade vi hand och sa bra jobbat till varandra. Kände mig sååå cool!
          Trots min höga puls blev tiden bara 18.25 typ. Men där har vi ännu ett bevis på hur bra det är att träna med pulsen som utgångspunkt och främsta mätmetod! Trots att det gick långsamt kan jag se det som en sjukt bra träning, till skillnad från tidigare då högintensiva pass var de då jag sprang på 4min/km. Men kroppens form varierar ju ständigt och man behöver inte komma upp i de höga hastigheterna alltid för att det ska vara högintensivt. Jag är alltså så jävla nöjd. Att jag kunde hålla den pulsen hela vägen! Annars brukar jag vara ganska bekväm av mig och går pulsen över 170 och jag blir lite anfådd blir det ju sååååå jobbigt. Kanske därför jag inte är så snabb hahhahaha. Men jag har blivit betydligt bättre på att pressa mig! Jag sprang alltså intensivt och dessutom i flera mördarbackar! Fyfan vad tunga de var, kändes som att man stod stilla stundtals. Vill inte ens tänka på att de ändå säkert inte var ens 1% av den ökända aborrbacken som man måste ta sig uppför när man springer Lidingöloppet - som jag har som mål att klara om några år!
          Detta var sjukt motiverande och verkligen en självförtroende-boost! Tar denna helgen lugn med träning för att säkra att jag inte får något förkylnings-bakslag nu - men sen är det fullt ös medvetslös! Vill bara ut och springa nununu! Vill gymma, simma, springa långt, cykla osv. Sitter och kollar lite lopp-kalendrar nu och sätter mål för nästa säsong/år. Kanske kan det bli ett marathon? Ska inte säga för mycket nu, har egentligen sagt att jag ska klara en mara innan 2020, men som min kusin säger - kan man så ska man! Jag tror jag kan om ett år, så det är väl klart att jag ska göra det då? Frågan är vilket... Återstår att se, kanske hittar något roligt kortare lopp också, vet ej än. 
          Planerna för dagen är att jag och Klara ska in till Madrid om typ 3 timmar. Vi skriver ett arbete på historian om Plaza Mayor och ska intervjua lite folk där för att få lite bättre underlag. Ska bli spännande eftersom att vi då kommer få prata antingen Spanska eller Engelska. Hoppas mycket Spanska! Solen skiner fortfarande fint. Det gjorde den ju igår också, så fint att jag nu även är röd och fin... Ansiktet har fått sig en del färg men har inte bränt mig så att det gör ont. Det är nog dags att köpa solkräm nu... Älskar't! Ikväll blir det bio! vet ej vilken film. Skulle egentligen inte gå men eftersom Bella åker hem till Sverige idag fick jag hennes biljett, sjukt schysst! Dock är detta del 3 i någon filmserie, som jag aldrig ens hört talas om... Äh film är film och det blir nog bra! Får iallafall en anledning att käka supergoda bio-popcorn, bara det liksom?
 
Nos vemos en Madrid
 
Emma Torres

Kommentera

Publiceras ej