Från en CL-finalförlust till en annan... I Lördags förlorade som sagt Atléti (men det har vi väl skrivit klar om vid detta laget nu? :( ) och idag är det exakt 37 år sedan Malmö förlorade sin CL-final. Då hette det Europacupen för mästarlag, men det är samma turnering typ fast med annat namn. Man kan se det som en förlust, men det är orättvist tycker jag och väljer istället att minnas det för vad det var och fortfarande är - den största bedriften av ett svenskt fotbollslag någonsin!
          Malmö FF är som sagt laget i mitt hjärta sen födseln och det var kanske just med 79-resan/-laget som mitt riktigt stora intresse tog fart. Hade läst en bok om detta nämligen och i skolan skulle vi göra en bokredovisning. Jag hade noll idéer för hur det skulle gå till och gick runt hemma och var frustrerad och arg. Var 11 år och aldrig gjort något tidigare, funderade på ett tråkigt collage när pappa föreslog att jag kunde ju mejla någon från MFF. "Kan man verkligen det?" frågade jag. "Varför inte? Det värsta som kan hända är att du får ett nej, och vad gör det?" svarade pappa. Sagt och gjort, pappa hjälpte mig att maila Staffan Tapper som var kapten under finalen 1979, fortfarande jobbade inom mff och även hade jobbat som lärare tidigare. Jag bjöd in han till att medverka vid min redovisning, han nappade och tillslut kom den där dagen för redovisning. Jag var inte så nervös, det var mer alla runt omkring. Däremot visste jag inte vad jag skulle göra, jag var inte ens 11 år och visste inte hur sånt funkade. Kunde inte ens fixa kaffe till honom när han kom för jag visste inte var det fanns och min lärare hade fullt upp med att lugna mina klasskamrater som var helt uppspelta över att få träffa en mff-stjärna - de blev dock lite besvikna när de såg att han var typ 60 bast, och inte en av dagens stjärnor...
          Redovisningen var väl inte så bra, men det var sjukt kul att göra och jag tror att både jag, mina klasskamrater, lärare och kanske framför allt Pappa tyckte det var kul. Efter det projektet började jag min 79-resa, jag blev en riktig nörd och gav mig fan på att jag skulle få alla autografer på tröjan jag fått av Staffan. Kämpar med den fortfarande men det går lite trögt och om några år börjar väl de gamla hjältarna falla av pinn, sorgligt nog. Det jag lärde mig av den resan med redovisningen är dels vilken jävla prestation av mff det var att komma till den finalen, vilket coolt lag det var! Men den kanske största lärdomen var just det pappa sa: "Det värsta som kan hända är att du får ett nej, och vad gör det?". Det bär jag med mig i allt jag gör sedan dess och det bäddade för att jag lyckades frå PRAO på både min favoritradiokanal när jag var 13 år och dessutom året efter lyckades få en intervju med min favorit mff-spelare vid den tiden (Jasmin Sudic) inne på swedbank stadion. Det var något av det coolaste jag har gjort. Jag var så nervös, hade mailat hit och dit med mffs presschef och fick sen sitta inne på swedbank stadion och intervjua en av mina idoler. När intervjun var klar klev jag ut ur konferensrummet och sprang in i tränaren för laget vid den tiden - Rikard Norling. Vi mossade som om det var standard att vi sprang in i varandra, men jag var bara en liten 14-årig tjej med stort himmelsblått hjärta som gick på moln och uppfyllde en av mina drömmar. Allt detta ser jag alltså att 1979 lagt en grund till för mig och det är det coolaste i svensk fotbollshistoria. 
          När vi ändå håller på och snackar om fotbollsdrömmar så träffade min bror Zlatan idag. Han hade tydligen delat ut reklam vid stadion där en landskamp skulle spelas och plötsligt kom hela laget, och zlatan sist. Om jag förstod det rätt frågade Zlatan hur läget var osv. Jag är lite avis ska jag erkänna. Får kanske slänga iväg ett mejl och be om en intervju med honom också? ;-)
          Idag har jag varit pluggeffektiv. Skrivit klart svenskan (vetenskaplig rapport om synen på homosexualitet i Sverige under 1900-talet). Diskussionen är dock inte så bra än så jag har skickat iväg den till ett par vänner för att få lite feedback så får vi se vad jag kan göra åt den. Känns skönt att vara klar iallafall. Nu har jag bara koi-historian att skriva klart och matte NP att plugga inför. Hade muntligt Samhäll idag vilket gick helt ok, tycker det är lite svårt med muntligt. I veckan har jag även muntligt spanska, redovisning i geografi och historia. En riktig helvetesvecka alltså, men jag har planerat bra denna gång och är därför inte stressad. Förutom inför NP matte som jag känner mig körd inför. Pluggar och pluggar men det går inte, känns som att jag har glömt allt från både denna och förra terminen. Men jag tänker att jag gör mitt bästa, mer än så kan jag inte göra. Och jag får absolut inte låta mig slås ner av att det inte går bra i pluggandet nu för det är en vecka kvar till NP, läget är som det är och ger jag upp nu kommer jag inte kunna stå för mitt dåliga betyg. Om jag däremot verkligen gör mitt bästa nu så finns det ju verkligen inget mer jag kan göra? Usch, jag måste tänka, jag försöker så men det är svårt. Kliv, kliv, överlev.
          Träningen går ganska bra nu. Inte sprungit sen i torsdags men jag tänker att det är så det får bli nu. Det är så varmt om eftermiddagarna att det sällan ger så mycket att pressa mig igenom en massa kilometrar då bara för att. Får satsa på att springa på de fredagsmorgnar som är kvar nu då jag har sovmorgon då och det är svalare. Annars följer jag ju min träningsplan med de 4 basic övningarna. Det går bra. Jag ligger flera dagar före planeringen då jag egentligen inte skulle öka i 90° jägarvila idag, men ökade ändå hela 30 sekunder. Plankan skulle jag öka 10 sek men ökade 50 sekunder tror jag. Hoppsan lixom. Var dock så trött efteråt i musklerna att jag knappt kunde gå så jag ligger skönt i sängen nu.
          Nu ska jag sova, måste få lite diciplin på dygnsrytmen och inte lägga mig rekordsent varje kväll. God Natt!
 
Nos vemos en Madrid
 
Emma Torres

Kommentera

Publiceras ej