I lördags var jag på matchen. Den efterlängtade matchen mellan Atletico Madrid och Rayo Vallecano. Ett möte som för det ena laget handlade om slutspurt i toppen, medan för det andra laget handade om (och handlar fortfarande om eftersom de förlorade) att undvika nedflyttning. På förhand alltså ett ganska givet resultat. 
           Som sagt laddade jag hela morgonen och det blev inte så mycket plugg som jag hade tänkt. Istället fick jag den bästa löprundan på länge eftersom att jag var så laddad inför matchen och hade adrenalinet strömmande. Skulle egentligen sticka hemifrån vid 14.00 så att jag var vid stadion senast 15.00 men det blev lite komplikationer med matlagningen så först vid 14.30 begav jag mig med min kameraväska på ryggen och en stor portion pestopasta i en plastpåse i handen (får inte ta med mig plastburkar och sånt in på arenan tror jag så bättre att ta en plastpåse som jag kan slänga när jag är klar). Metron tog ganska lång tid men det hade jag väntat mig. Tillslut efter ca. 50min metrofärd anlände jag till metrostationen Marqués de Vadillo trots att det inte var den allra närmaste har jga för mig, men det var fett värt. 
          Tillsammans med flera andra Atlético supportrar, som bara blev fler och fler, gick vi mot Estadio Vicente Calderón där matchen skulle spelas. Den "marschen" var så himla fin! Solen sken och det var ett grönt och fint område med mycket rörelse kring Madrids flod "Río Manzanares". På en bro över floden tog jag en selfie med stadion som bakgrund, precis som så många andra Atleticos. Väl på området hann jag njuta en stund och bara känna in omgivningen, sen begav jag mig på jakt.
          Den 15 maj spelar de mot Celta Vigo, vilket förmodligen kommer bli en spännande final av ligan med tanke på tabellen just nu (Barca och Atleti i täten på samma poäng, Real en poäng efter). Dessutom spelar ju John Guidetti (svensk stjärna) i Celta. Jag och ett par andra har snackat om just den matchen ganska länge och i lördags släpptes biljetterna till den. Så där sprang jag runt som en skållad råtta i typ en halvtimme. Gick först till det stora "office" där de sköter biljetter, men där hänvisade en man mig till biljettluckorna som låg ett kvarts varv runt stadion bort. Sprang dit och stod i kö i 10 minuter, när jag kom fram sa kvinnan i luckan att de bara säljer biljetter till dagens match där så jag fick gå till andra sidan stadion och så pekade hon på en karta var jag skulle gå. Gick dit, fram till en ny lucka där jag fick svaret "nej det säljer inte vi här, du får gå till andra sidan!" varpå jag svarade "men där sa de att jag skulle gå hit?!" men då förtydligade han att det var i la oficina (office) som gällde för biljettköp till den matchen. Jaha?! Så det var bara till att springa dit, ta en nummerlapp och på 1 minut hade jag biljetterna i handen. Dock hade typ alla bangat så det blir bara jag och Jakob, men det är inte så bara - det ska bli kul! Våra platser blev högt upp på Fondo Sur, alltså ovanför Atleti-klacken. De kommer nog inte vara nära på så bra som mina till matchen i lördags, men bättre gick inte att få som höll sig innanför vår budget - som ändå låg på 10€ mer än vad min plats kostade. 
          Med biljetterna i ryggan kunde jag äntligen sätta mig och äta i lugn och ro. Precis som en massa andra atleticos satt jag på en parkbänk på området och laddade inför match. 1 timme innan matchstart begav jag mig för att hitta min plats. Estadio Vicente Calderón är byggd ganska speciellt. Under den ena läktaren löper en stor väg, rakt igenom, och där skulle jag sitta. Där skulle jag sitta, på rad 6 precis bakom Atletis avbytarbås, med bra sikt över planen, nära till spelaringången och en sektion ovanför mig var VIP:en.
          Där satt jag en bra stund och bara njöt av omgivningen. Tittade på folket på läktaren och planen (som än sålänge endast var funktionärer och mediafolk). Fler och fler började ta sina platser på stadion och till slut började även spelarna komma in för att värma! Först målvakterna i gula tröjor och det blev ett jävla liv, helt plötsligt vaknade hela stadion till. 10 minuter efter dem ungefär började även de rödklädda spelarna komma. Juanfran, Gabi, Giménez, Óliver Torres kom i en klump med några andra. De följdes av en annan klump Felipe Luís, Griezmann och FERNANDO TORRES!
          Jag minns exakt hur jag satt och kollade när en efter en sprang spelarna in och plötligt kom Torres och hela jag stannade upp som i en kort stunds chockläge. WTF vänta jag ser honom live?! Jag har sett honom en gång tidigare, när han spelade i Chelsea. Men på Stamford Bridge satt jag och familjen så högt upp att han mest såg ut som en liten ärta. Här satt jag bara ett par meter ifrån honom. Eller okej kanske 5 när han var som närmast - men ändå nära?!?! Så många bilder jag sett på honom, så många matcher jag sett honom spela och så många intervjuer jag har lyssnat på och helt plötsligt ser jag honom lika tydligt fast live?! Det var ganska sjukt. Fram till dess att han sprang in på planen hade allt bara varit så vanligt (men ändå speciellt) jag skulle se Atleti spela, jag hade plats nära planen och Torres skulle vara där. Men nu var han ju där! Kommer ALDRIG glömma det där, den känslan när jag helt plötsligt insåg var jag var och vem som faktiskt också var där. 
          Satt som en galning och knäppte bilder under hela uppvärmningen. Hade med mitt älskade objektiv så det blev en hel del bra bilder (Tack Mamma o Pappa för min fina kamera OCH objektiv <3 ). När det närmade sig match knatade spelarna ut igen och in i omklädningsrummen. En stund senare dök just Torres upp igen, tillsammans med Griezmann och Felipe Luís och ett par andra. In i avbytarbåset. Ganska väntat med tanke på det på pappret lätta motsåndet och att det har ett gäng tunga matcher i ryggen OCH en mycket viktig champions league match nu i veckan. Det var B-laget som spelade med undantag från ett par ordinarie spelare som såg ganska tunga ut och gjorde ingen supermatch. Det var inte heller generellt en supermatch första halvan. Ganska tradig faktiskt där Rayo faktiskt fick vara med och spela till och med. Jag satt som sagt mycket nära avbytarbåset och det var nog mer spännande och kolla vad som hände där inne än vad matchen var stundtals. När det hände något for spelarna upp för att kunna se bättre, de skojade med varandra när det inte hände något och när Atleti missade fina chanser for Torres upp och slog nävarna i taket i frustration typ. Det var så kul och se på hahaha. Tycker ju det är kul annars också att se hur människor beter sig, och ännu roligare att se sådana superstjärnor som Torres och gänget. 
          I andra halvlek kom ÄNTLIGEN Torres och fransosen Griezmann in och då blev det en roligare match. Nu tog Atleti bollen och behöll den och de skapade chanser! Det bytet gjorde stor skillnad. Trots att Torres inte gjorde sin bästa match (enligt en del sportsajter) så tycker jag ändå att han spelade bra och en viktig roll i laget. Tyvärr inget mål för honom, men ganska snabbt efter bytet tryckte Griezmann in den och gav laget ledningen med 1-0. En ställning som höll sig till slutet, de vann alltså. En riktigt härlig vinst, men tyvärr inte så god som den hade kunnat vara om typ Barca förlorat sin... Nu blir det alltså ett tufft avgörande i de sista två matcherna. Barca måste tappa poäng för om de slutar på samma poäng som Atleti så vinner de på stor målskillnad. 
          Det var en bra match och en riktigt stor upplevelse. För alla fotbollsintresserade rekomenderar jag att gå och se Atleti. Jag rekomenderar Atleti framför Real Madrid om man är intresserad av fotboll. Att se världsstjärnor som Ronaldo och Bale förstår jag att alla vill göra, men mer än det tycker jag inte Real har faktiskt. Okej deras arena är mäktig och riktigt bra byggd. Men för övrigt tycker jag att det är ett tråkigt plastlag där pengarna gått dem över öronen, känslan och hjärtat har försvunnit. Det, känsla och hjärta, är däremot precis vad som styr Atletico Madrid. Under matchen kände jag mig som hemma för alla skrek och engagerade sig precis som hemma i Malmö. Alla var inne i matchen och ville det bästa för sitt lag, där var inte alls lika många turister som var där bara för att kolla. I en riktig klubb är publiken verkligen den 12:e spelaren, så är det i Dortmund, i Malmö och på Estadio Vicente Calderón. Till skillnad från Real hade Atletico en riktig klack (den lilla real hade var förvissad till högst upp på arenan, långt från spelet) som tog upp halva nedre kortsidan och höll stämningen på topp i minst 93 minuter. 
          På ena sidan av mig satt en "galen" tjej som faktiskt hade kunnat tävla med min pappa när det kommer till att engagera sig i fotbollsmatcher (men bara nästan för pappa vinner lätt på den punkten), hon visslade och sjöng med - precis som det ska vara. På andra sidan av mig satt en lite småtjock gubbe. Han kallade Torres för "Niño", som så många andra visserligen, men när han sa det så var det så sjävklart - han hade gått och sett Atleti sen urminnes tider och säkert sett Torres både debutera, spela som lagkapten blott 19 år och nu även när han kommit hem igen. Han snackade med sina fotbollskompisar runt omkring och for snabbt upp så fort det hände något. Där satt jag och var bara som alla andra. Jag kände mig så hemma, så inkluderad, så bra. 
          Det är fantastiskt vilka krafter sport - och framför allt fotboll tycker jag - kan förena och skapa ett sammanhang där i princip alla är välkomna. Helt plötsligt när jag satt där så kände jag mig så hemma, det kändes så bra och jag ville aldrig lämna. Där var jag av precis samma anledning som alla andra, som alla andra spanjorer och madridbor. Jag var inte turist för det var mitt lag som stod där på plan och kämpade för ytterliggare 3 poäng. Visst har jag kännt mig mer och mer hemma för var dag som går och man blir så mallig när det kommer turister som frågar var IKEA ligger eller hur man tar sig till Sol, men det är inget emot hur självklar jag kände mig i lördags. Turister kom fram till mig och frågade vad biljettpriserna brukar ligga på och hur många biljetter där var kvar och jag kunde ge dem självklara svar. Innan matchen när jag fotade stadion med Manzanares i förgrunden gick det förbi en annan supporter som så självklart sa "ett fint foto det där!" och jag kunde så självklart svara "ja, mycket vackert". Efter matchen när jag tillsammans med tusentals andra supporters så självklart vandrade tillbaka till metron och så självklart genade över gräset som om jag gör det varje vecka, precis som dem. På metron hem när jag satt där med min röd och vit-randiga Fernando Torres halsduk och ett killgäng så självklart frågade om hur matchen gått och jag som så självklart kunde svara dem "vi vann, så klart!".
          Vilken dag. Det här var den sista lilla pusselbiten som skulle få min kärlek till denna staden att växa sig så stor att jag inte vill lämna. Helt plötsligt fann jag den där länken mellan drömmen om Spanien som jag haft sen jag var 6 år och verklighetens Madrid som jag lever i nu. Jag har drömt om att se Torres i Madrid, i lördags såg jag Torres i Madrid. Jag vill inte tillbaka till Sverige. På besök - ja visst! Men sen vill jag tillbaka hit. Exakt 1,5 månad kvar tills dess att jag trots allt lämnar SanSe, Madrid, Spanien. Men det är inte för evigt - det ska ni veta! 
 
Nos vemos en Madrid
 
Emma Torres
 
"Fin bild!" sa medsupportern när han gick förbi
mysig promenad mellan metro och match
foto-bron med Estadion Vicente Calderón i bakgrunden
 
 
 
 
 
 
 
min utsikt första halvlek
Sen blev han inbytt i andra tillsammans med den målspottande fransosen
dröm valborg
Matchen slut
Vinst
Till höger är Jakob och min plats nästa match - på Vicente Calderón!
 
Atletico Madrid, Fernando Torres, Rojiblanco,

Kommentera

Publiceras ej