Så var det över. Så var årets bästa, största men också jobbigaste match över. Som jag svettades ska ni veta. CL-finalen 2016, mellan Real Madrid och Atletico Madrid, är spelad, avgjord och firas för fullt. Kan ni tänka er att jag faktiskt befinner mig i Madrid när stadens två lag är världens bästa lag, att jag befinner mig i ett land där nästan hela folket andas fotboll ett år som detta. Mitt i prick säger jag bara. Jag har varit och sett de båda finalisterna spela live i år, på hemmaplan, och det ena laget hela två gånger. Mitt i prick säger jag bara.
          Jo visst kan jag glädjas åt det. Men egentligen är det ganska tungt just nu. Efter en lång, tuff och jämn match gick matchen till straffar. Spelarna var trötta och hade kramp och så skulle det hela avgöras på straffar, på ren tur om du frågar mig. Det är ett lotteri det här med straffar. I gårdagens lotteri drog Juanfran nitlotten, han blev den som slog bollen stolpe ut och Atleti åkte själv stolpe ut när Reals Ronaldo därefter satte sin straff. Finalen var förlorad. Det Juanfran gick igenom igår är varje fotbollsspelare största mardröm och jag lider verkligen med honom. En annan jag lider med är självklart min älskade Fernando Torres. Spelaren som vunnit i princip allt som går att vinna, redan vid mycket ung ålder. När han var sjutton avgjorde han finalen i U16-EM. När han var arton avgjorde han finalen i U19-EM. När han var 24 avgjorde han EM-finalen för seniorer. När han var 26 blev han världsmästare, när han var 28 avgjorde han en EM-final igen, när han var 28 sköt han Chelsea till CL-final, när han var 29 sköt han Europa League-titeln till Chelsea. Men allt det skulle han offra för att få vinna CL med sitt älskade Atleti. Han har förmodligen inte många år kvar på sin karriär, han är inte uttagen till den spanska EM-truppen, så att avsluta med en vinst med sitt Atleti hade jag unnat honom mer än någon eller något annat. Det gör ont i mitt hjärta så mycket jag hade önskat honom vinsten igår, det gör ont i mitt hjärta när jag ser bilder på honom gråtandes efter matchen igår, det gör ont i mig att ens tänka på att hans karriär verkligen börjar närma sig ett slut nu...
          Lite extra surt känns det självklart att det var just Real som vann också. Ett av de lag som jag ogillar mest i denna enorma fotbollsvärlds. Det är lag utan själ och hjärta utan uppbyggt av pengar, och med pengar i överflöd kommer medgångssupporters. Atleti däremot har jag redan förklarat min kärlek för, vilken jävla klubb - de består verkligen av själv och hjärta och därför hade jag unnat dem en seger igår. Istället sitter jag här nu och ser på firandet med Gemma och Dani, istället sitter jag här och ser hur Ramos, Marcelo, James och inte minst Ronaldo kliver in på Bernabeu och firas stort. Det borde varit Torres &co. :( Mina värdisar har dock varit hur söta som helst. När jag kom hem efter matchen hörde de hur jag vred om nyckeln så de kom och mötte mig i dörren allihopa. Min värdbror, som annars brukar vara kaxig som fan och nästan lite nedvärderande (han kan inte riktigt hur man tar hänsyn till andra människor och känner av vad som är lämpligt och olämpligt att säga i olika situationer), han kom fram och kramade mig utan att säga något alls. Gemma och Dani stod och kollade på mig medlidsamt och sa "Lo siento..." ("Jag beklagar.."). Hur gulligt av dem? Var dock inte ledsen då direkt, mest trött. Det är idag när jag sett Real-fansen fira som jag verkligen känner av besvikelsen. 
          Själva matchen var ju först planen att jag skulle se med mina lagkamrater på en storbildsskärm i SanSe. Dock ändrade jag mig så det blev att jag skulle se den med mina svenska kompisar istället. Trodde de hade bestämt att de skulle se den på storbildsskärm inne i Madrid vilket lät lockande. Men de hade inte bestämt något och när vi sökte på det så visade det sig att de enda storbildsskärmarna som skulle finnas var på Benabeu för madridistarna respektive en mindre arena för los rojiblancos, som båda kostade inträde. Min ena värdbror såg den på Bernabeu, sjukt kul för honom då han verkligen brinner för detta. En annan av svenskarna sa att hon hade info om att alla pubar var fyllda, så för att inte riskera att inte kunna se matchen beslutade vi oss för att se den i SanSe istället. Så här i efterhand ångrar jag det lite då jag egentligen tvivlar starkt på att vi inte skulle få plats på någon pub och det hade varit sjukt fett att se den inne i centrala Madrid. Vi begav oss till storbildsskärmen i SanSe, satt där i 40 minuter och laddade upp, 10 minuter innan matchstart typ började det ösregna. När det regnar i Spanien så är det verkligen inte som i Sverige för här öser det verkligen ner som om himlen måste tömma sig för ett helt år framåt. Vi satt kvar som riktiga krigare och tänkte att det skulle sluta, men icke... Tillslut när vi alla var helt blöta och kalla, det inte verkade ta slut och Bella satt och skakade som en liten blöt Chihuahua, beslutade vi oss för att lämna. Vi sprang hem till Elsa, handlade med oss lite snacks, missade första målet och kom hem till Elsa efter att 30 minuter av matchen redan gått. Vi fick låna torra kläder och hängde upp allt det blöta på alla ställen det gick att hänga saker på. Sen såg vi som sagt helvetes matchen som fick mina nerver att gå under, framför allt i slutet. Det var kul att se den med alla kompisar och med tanke på resultatet så gör det kanske inte lika mycket att vi inte såg den inne i Madrid, det hade varit ett jävla firande och där hade jag gått i min röd-vit-randiga Torres tröja.
          Det var häftigt att uppleva detta i just Madrid (om än i en förort). Även i SanSe var folk ute och smällde raketer på gatorna när vi skulle gå hem. Man fick vara riktigt på vakt för att inte någon dåre skulle komma i 190 på smågatorna, tutande som en galning och missa att där gick vi. Gatorna var fyllda med en rök-doft, efter allt krut, samt och inne på varenda lite byakrog dansade folk vilt och alkoholen flödade. Det var kul att uppleva, hur en hel stad - med förorter - kan engagera sig gemensamt i en sak så starkt, för det var verkligen ALLA som visste vad som hände och som följde det. Det var lite som när Malmö avancerade till CL och folket på Malmös gator tutade, tjoade och sjöng tillsammans. Fast detta var aningen större och mer lol.
          Vad jag är tacksam över att få ha följt denna resan på plats här i Madrid. Jag hoppas verkligen att Torres och resten av Atleti repar sig snart för Post Nubila Phoebus - det är latin för Efter regn kommer solsken som Torres har tatuerat in på ena underarmen.
          ¡Atleti yo te amo, contigo hasta el final!
 
Nos vemos en Madrid
 
Emma Torres

Kommentera

Publiceras ej