Bloggen får vakna till liv för en stund igen, för nu händer det saker i mitt liv. Wow säger jag bara, nu ska ni få höra:
          En vacker vårdag i Madrid satt jag och hade hemlängtan. Jag saknade stallet, jag saknade maten, jag saknade min vardag hemma i Sverige. Allsvenskan hade dragit igång i Sverige och min abstinens var enorm för jag hade ju inte ens varit med under försäsongen och hela upptrappningen. Jag insåg dock inte hur mycket jag saknat fotbollen förrän jag gick på min första Atleti match. Jag kände mig som hemma när jag steg in på stadionområdet vid Estadio Vicente Calderón. Det är något magiskt med fotbollsarenor med riktig supporterkultur (som Real Madrid inte har). Jag har tidigare beskrivit hur det var första gången som jag på riktigt kände mig hemma i Madrid.
          Så satt jag där och saknade Sverige och speciellt MFF när något intressant dök upp i mitt flöde. En tävling där man skulle beskriva sin fotbollsdröm. Jag skrev min och skickade in lite sådär som en rolig grej för jag vinner ändå aldrig saker. Tiden gick och jag glömde helt bort det där jag skickade in. Kom hem till Sverige och började komma in i livet här igen när den där tävlingen dyker upp i mitt fb-flöde igen. Nu hade tydligen ett 10-tal finalister valts ut så jag klickade nyfiket in - och fann mig själv som en av dem!!! Nu skulle 4 vinnare röstas fram, jag skickade in en röst på mig själv (hehehe var tvungen) och fann min dröm som topp 2!!! Jag var helt i chock, jag hade ju inte tänkt på den tävlingen på flera månader typ o så bara var jag på väg att vinna. Dock hade hon som låg före mig också en dröm kopplad till MFF och endast en dröm/ klubb skulle uppfyllas. Jag bad mina vänner rösta så då knapade jag in en del. Dagen innan röstningen skulle stänga berättade jag för mormor o mina mostrar/morbröder och de skötte resten. När de delade sa det bara POFF så var jag i stark ledning. The power of La familia, älskar er och är er enormt tacksam för att ni hjälpte mig få denna drömmen uppfylld <3 <3
          Vinnarna skulle kontaktas i slutet av sommaren. Sommarlovet passerade. Augusti tog slut. September är väl ändå ingen sommarmånad?? Tänkte jag och var orolig att jag trots allt inte vunnit. Men så i mitten av september fick jag samtalet från Svensk Elitfotboll om att jag vunnit och lördagen den 22/10, matchen mot Östersund skulle jag få min dröm uppfylld. Jag skulle få gå in med spelarna, i en matchtröja, till hymnen och publikens sång. Det som varenda unge har drömt om. Det som många killar & tjejer, kvinnor & män, tanter och gubbar drömmer om än. Att få gå in som om man vore en spelare. Och av alla supporters och icke-supporters skulle jag få uppleva detta. Wow. 
          Som sagt är detta en dröm som jag haft hur länge som helst. När jag var riktigt liten förstod jag nog inte riktigt innebörden av den utan det var i Juli 2008 som drömmen verkligen blev en dröm. Det var då min kärlek för fotboll väcktes på riktigt - först genom EM (där Torres ägde) men främst genom den magiska matchen mot Kalmar. Vi låg under med 1-2, pappa var lack och besviken och ville lämna stadion men jag och Jonathan övertalade honom att stanna. Och vilken tur vi lyckades hålla kvar honom för i den 83:e minuten kom ynglingen Mehmeti och vänder matchen på egen hand till 3-2. Det är en av mina coolaste fotbollsupplevelser. 
          Efter det började spela fotboll på riktigt i ett lag och jag drömde om att bli Sveriges Marta och den första tjejen att få spela i ett herrlag (MFF såklart). Med åren insåg jag att mina chanser att bli en MFF-spelare var mycket små så jag började leta vägar in i laget på andra sätt. Jag höll en redovisning där jag bjöd in Staffan Tapper i mellanstadiet. I högstadiet intervjuade jag Jasmin Sudic. På olika sätt har jag tagit alla chanser jag har kommit över att få komma in i himmaborgen, ex. rundvandring, föreläsningar med nätvärket i egenskap av ungdomsledare och nu står jag inför denna upplevelse. Det är galet.
 
Heja di blåe
 
Emma Torres
fotbollsdrömmar, svensk elitfotboll,