Bloggen får vakna till liv för en stund igen, för nu händer det saker i mitt liv. Wow säger jag bara, nu ska ni få höra:
          En vacker vårdag i Madrid satt jag och hade hemlängtan. Jag saknade stallet, jag saknade maten, jag saknade min vardag hemma i Sverige. Allsvenskan hade dragit igång i Sverige och min abstinens var enorm för jag hade ju inte ens varit med under försäsongen och hela upptrappningen. Jag insåg dock inte hur mycket jag saknat fotbollen förrän jag gick på min första Atleti match. Jag kände mig som hemma när jag steg in på stadionområdet vid Estadio Vicente Calderón. Det är något magiskt med fotbollsarenor med riktig supporterkultur (som Real Madrid inte har). Jag har tidigare beskrivit hur det var första gången som jag på riktigt kände mig hemma i Madrid.
          Så satt jag där och saknade Sverige och speciellt MFF när något intressant dök upp i mitt flöde. En tävling där man skulle beskriva sin fotbollsdröm. Jag skrev min och skickade in lite sådär som en rolig grej för jag vinner ändå aldrig saker. Tiden gick och jag glömde helt bort det där jag skickade in. Kom hem till Sverige och började komma in i livet här igen när den där tävlingen dyker upp i mitt fb-flöde igen. Nu hade tydligen ett 10-tal finalister valts ut så jag klickade nyfiket in - och fann mig själv som en av dem!!! Nu skulle 4 vinnare röstas fram, jag skickade in en röst på mig själv (hehehe var tvungen) och fann min dröm som topp 2!!! Jag var helt i chock, jag hade ju inte tänkt på den tävlingen på flera månader typ o så bara var jag på väg att vinna. Dock hade hon som låg före mig också en dröm kopplad till MFF och endast en dröm/ klubb skulle uppfyllas. Jag bad mina vänner rösta så då knapade jag in en del. Dagen innan röstningen skulle stänga berättade jag för mormor o mina mostrar/morbröder och de skötte resten. När de delade sa det bara POFF så var jag i stark ledning. The power of La familia, älskar er och är er enormt tacksam för att ni hjälpte mig få denna drömmen uppfylld <3 <3
          Vinnarna skulle kontaktas i slutet av sommaren. Sommarlovet passerade. Augusti tog slut. September är väl ändå ingen sommarmånad?? Tänkte jag och var orolig att jag trots allt inte vunnit. Men så i mitten av september fick jag samtalet från Svensk Elitfotboll om att jag vunnit och lördagen den 22/10, matchen mot Östersund skulle jag få min dröm uppfylld. Jag skulle få gå in med spelarna, i en matchtröja, till hymnen och publikens sång. Det som varenda unge har drömt om. Det som många killar & tjejer, kvinnor & män, tanter och gubbar drömmer om än. Att få gå in som om man vore en spelare. Och av alla supporters och icke-supporters skulle jag få uppleva detta. Wow. 
          Som sagt är detta en dröm som jag haft hur länge som helst. När jag var riktigt liten förstod jag nog inte riktigt innebörden av den utan det var i Juli 2008 som drömmen verkligen blev en dröm. Det var då min kärlek för fotboll väcktes på riktigt - först genom EM (där Torres ägde) men främst genom den magiska matchen mot Kalmar. Vi låg under med 1-2, pappa var lack och besviken och ville lämna stadion men jag och Jonathan övertalade honom att stanna. Och vilken tur vi lyckades hålla kvar honom för i den 83:e minuten kom ynglingen Mehmeti och vänder matchen på egen hand till 3-2. Det är en av mina coolaste fotbollsupplevelser. 
          Efter det började spela fotboll på riktigt i ett lag och jag drömde om att bli Sveriges Marta och den första tjejen att få spela i ett herrlag (MFF såklart). Med åren insåg jag att mina chanser att bli en MFF-spelare var mycket små så jag började leta vägar in i laget på andra sätt. Jag höll en redovisning där jag bjöd in Staffan Tapper i mellanstadiet. I högstadiet intervjuade jag Jasmin Sudic. På olika sätt har jag tagit alla chanser jag har kommit över att få komma in i himmaborgen, ex. rundvandring, föreläsningar med nätvärket i egenskap av ungdomsledare och nu står jag inför denna upplevelse. Det är galet.
 
Heja di blåe
 
Emma Torres
fotbollsdrömmar, svensk elitfotboll,

Idag kom dagen som jag har väntat på i typ 10 år - idag hade jag min livs sista idrottslektion! Alla år av psykisk misshandel är över och jag är nu äntligen fri. Det låter kanske lite hårt att beskriva det som psykisk misshandel, men så tufft jag har upplevt det, så mycket det har brutit ner mig psykiskt och så dåligt som jag har mått av idrottslektionerna så är det vad jag vill kalla det. Skolidrotten har varit ett rent helvete i nästan alla år och fått mig att må så dåligt. Det var alltid idrottsbetyget jag grät över, det var alltid idrottslektionerna som jag hade ångest inför och det var alltid efter idrottslektionerna som jag låste in mig på toaletten och grät. Det har varit ett rent helvete och det sorgliga är att jag är långt ifrån ensam om att tycka så här.

          De som inte har upplevt det förstår inte hur det är, det handlar inte om att det är jobbigt att röra på sig, det handlar inte om att lektionerna är lite tråkiga eller att man inte tycker om att förlora - det är mycket mer än så. I alla andra ämnen i skolan har jag upplevt det som att lärarna kunnat det här med att behandla alla elever lika, se till allas behov, inte favorisera, att alla utgår från olika nivåer men ska ändå ha möjlighet att nå lika högt. Men det har varit precis som att idrottslärare inte behöver gå den kursen på lärarhögskolan?

         Jag älskar att idrotta, det finns inget bättre jag vet än att rida, spela fotboll, ut och springa, cykla en runda eller att bara stå och leka med en boll. Med tanke på min kärlek till idrott, motion och träning kan man ju tänka sig att jag ska gilla idrott. Men detta har hindrats, dels av mina egna krav på mig själv men också av att skolidrotten inte gjort ett skit för att få mig att gilla det. I tidig ålder kändes det som en förvirring om det var barn som lekte eller organiserad undervisning då barnen i klassen tilläts på sitt "lekfulla" sätt skratta och kommentera vad man gjorde på lektionerna, att man var långsam, att det var bättre att man passade till [infoga valfritt killnamn], fnissen när man för 100e gången inte klarade av att hoppa över den där jävla plinten och baktung som man var föll rakt ner på rumpan istället.

          I senare ålder när kamraterna lärt sig respekt men läraren istället lade sin prägel på lektionerna genom elitism. När det var de bästa i klassen som fick allt fokus medan man som lite sämre eller bara med sämre självförtroende ständigt fick stå i skuggan. När idrottsläraren sken upp när han såg klassens trio med coola, sportiga killar. "Hur gick det med tävlingen i helgen, X?", "Vunnit någon mer match i helgen, Y?", "Någon turnering på gång snart, Z?”. Samma frågor, till samma killar (ibland fanns där en tjej som även hon var en naturbegåvning i idrott och fick lite fokus), vecka efter vecka. Tror ni jag någon gång fick frågan hur det gick på mina matcher om helgerna? Tror ni han någonsin frågade hästtjejerna hur det gick med deras träning och tävling? Tror ni han någonsin frågade tjejen som alltid skolkade från lektionerna om det fanns någon aktivitetsform som hon gillade och som vi kanske kunde köra på lektionen någon gång så att även hon skulle få glänsa och inte alltid vara den dåliga? Såklart inte. Jag tycker det är rent holl i huvudet att lärare lägger så mycket energi på att höja de som redan befinner sig högst, men inte gör något för att höja den som ligger på botten och gett upp.

          Jag förstår att man ska ge beröm till X, Y & Z, för de är ju faktiskt duktiga på idrott och det ska man ge dem! De ska få känna sig lika duktiga i sitt ämne som jag har känt mig när samhällslärarna visat upp mina arbeten som goda exempel. Men det finns gränser. Är det så svårt att för en sekund lyfta blicken och se till eleven som står och trycker sig mot väggen för att hen absolut inte vill ha bollen? Tydligen jättesvårt.

          Jag tycker att syftet med skolidrott är lite oklart. Varför ska vi egentligen behöva stå ut med det i så många år? På skolverkets hemsida finns det en kort förklaring, varav en del av den lyder: ”Undervisningen i ämnet bidrar även till att eleverna utvecklar en god kroppsuppfattning och tilltro till sin egen fysiska förmåga.” Så som jag genom åren har förstått syftet med idrott i skolan har det varit att få barn och ungdomar att må bättre. Fysisk aktivitet förbättrar resultaten i skolan och senare i livet ska regelbunden träning få en att må bättre. Skolidrotten ska alltså introducera träning i mångas liv och uppmuntra en hälsosam livsstil. Men hur är det tänkt att man ska vilja fortsätta idrotta i livet, när ens största bild av idrott baseras på idrottslektionerna i skolan - som många förknippar med oro, ångest och inte alls med positiva endorfiner och adrenalin? Hur är det tänkt att man ska kunna utveckla en tilltro till sin egen fysiska förmåga, när det är just detta som bryts ner?

          Min dåliga bild av skolidrott började redan när jag var 8 år och när jag var 10 år hade jag satt skolk i system när det kom till idrottslektioner. Jag var osöker av redan nämnda anledningar och tyckte idrotten var det jobbigaste på hela veckan - medan fotbollsträningarna var det bästa. På högstadiet förstärktes och cementerades denna bild då jag fick en lärare som uppfyllde precis alla de negativa sidor av skolidrott som jag har nämnt. Först på gymnasiet kom en förändring och den vill jag lyfta fram som en motvikt, för att visa att det visst går att göra något positivt av detta ämne - att det inte alls är omöjligt att ändra på.

          När jag började på gymnasiet hade de flesta kamrater mognat och lärt sig vad respekt och acceptans var, i kombination med att vi fick en helt lysande lärare. På Polhemsskolan i Lund fick jag och min klass Tom Kempe som idrottslärare. Han tolkade betygssystemet på ett sånt sätt att man inte måste vara kille och ha spelat handboll sen man var 1 månad gammal för att få högsta betyg typ. Eller vara en utåtriktad, sprallig tjej med lätt för att idrotta och vågar tar för sig. Tom är den bästa idrottsläraren jag någonsin har stött på. Han såg varje individ, berömde alla, hade en positiv attityd och motiverade en till att utvecklas. Han fick mig kanske inte att älska idrottslektionerna och längta till dem alltid (jag var redan förstörd) men jag längtade ibland, hade allt som oftast kul på lektionerna och inspirerade mig till att ta min träning på fritiden till nya nivåer genom att lära ut vettiga saker och gärna stå och diskutera efter lektionerna hur man kunde göra. Tom fick mig att utveckla en tilltro till min egna fysiska förmåga. Min glädje till träning fick frodas så att jag nu aldrig vill sluta röra på mig. Tack för allt Tom, jag är otroligt tacksam.

          Jag går just nu på en annan skola, med en annan lärare - som tyvärr visat tendenser på den underliggande elitismen som skolidrott fortfarande dras med. Men det ska jag inte sörja över nu för denna dagen har jag väntat på alltför länge. Därför ska jag nu njuta och kanske gråta en liten glädjetår - för jag är FRI! Min sista lektion är avklarade och mitt avslut med skolidrotten innehöll allt som skolidrotten inneburit för mig; glädje till sporten, kärlek till träningen och avslutades med tårar och känslan av att aldrig vara bra nog och inte heller kunna bli bra nog. När jag blir statsminister ska alla idrottslektioner avslutas med det motsatta för om man egentligen ser till varför idrott egentligen är en del av skolan så är allt helt bakvänt ju. Det ska användas för att få barn och ungdomar att få upp ögonen för idrott, uppmuntra dem till att fortsätta med det även utanför lektionstid samt få dem att må bra så att de kan prestera i skolan. Och det kan ni hoppa upp (på en plint?) och sätta er på!

Nos vemos en Madrid

Emma Torres

 

 Foto: Elsa Lindqvist
Jag må se ut som ett vrak men detta är ett av alla de tillfällen då träning och idrott varit roligt. Sprang ett litet lopp utanför Madrid i mars. Var så glad och stolt över mig själv, det är så här det ska vara. OBS! ingen idrottslektion alltså...
skolidrott,
          Jag har flow, det kan ni tro! Har inte pluggat så bra på länge som jag gjort de senaste 3 dagarna. Idag avslutade jag min Geografiuppsats som ska lämnas in om hela 11 dagar (!!) vilket är helt sjukt. Är dessutom nöjd med den och har en lite förhoppning om att höja mitt betyg avsevärt i det ämnet denna terminen. Fick typ D/C hemma på polhem i geografi, men med tanke på det jag har skrivit här (främst denna uppgiften) tycker jag att jag förtjänar ett solklart B! Men det kan också vara så att jag lever i något slags rus och i chock över att faktiskt åstadkomma något vettigt inom geografi då mitt intresse för det ämnet varit väldigt begränsat. Kul!
          Förutom att jag är klar med det så lyckade jag även läsa klart alla sidor vi har i koi-historia till måndag OCH påbörja min presentation som jag ska hålla om ett av Francisco Goyas målningar som hänger på Prado-museet här i Madrid. Livet känns bra just nu. Nästa sak att ta sig ann blir samhällsinlämningen som ska in om 20 dagar ungefär. Idag fick vi dessutom ut en bok på spanska som vi ska jobba med typ resten av terminen. Kan inte bärga mig, detta ska bli såå kul och jag vill bara kasta mig över den nununu! Men känner att jag gjort mig förtjänt av en lugn kväll ikväll så sparar det till imorgon. Även den handlar om hur det är att leva i en diktatur, precis som de texterna som vi jobbat med nyligen på spanskan.
          Igår skrev vi en kort uppsats om just detta, den skriftliga delen av vårt prov. Var nöjd med det jag skrev och i bilen hem efter skolan berätta jag för min värdpappa att vi skrivit prov tidigare under dagen. Han undrade hur det gick och vad det var för prov osv. och jag berättade just det att jag skrev om hur det är att leva i en diktatur eftersom vi har jobbat med demokrati, diktatur och mänskliga rättigheter. Jag tror han blev lite imponerad över temat, att det lät komplicerat för att vara på min nivå. Min yngsta värdbror frågade mig vad en diktatur är och jag kunde inte förklara det bättre än att det är när ett land inte är en demokrati och inte har mänskliga rättigheter. Min värdpappa tog över och förklarade att en diktatur är när folket inte kan rösta och välja vem som ska vara deras president. Detta följdes av en rad frågor från min värdbror, som "vem är vår president?" (Mariano Rajoy), "Röstade du i det senaste valet?". På den sista frågan troor jag att han svarade att han inte gjorde det, men majoriteten gjorde det. Brorsan frågade då vem han (pappan) brukar rösta på och vem han hade röstat på om han hade röstat i det senaste valet. Det ville han inte berätta, han var väldigt tydlig med att framhålla att valen i Spanien är hemliga, det vill säga att väljaren inte är tvungen att visa eller berättat hur hen har röstat, bara om hen vill. Och det ville han inte. 
          Pratade med min ena lärare om detta idag. Berättade att jag hade en teori om att eftersom Spanien är en så ung demokrati leder det till att folket håller hårdare på den och är mer måna om att utnyttja och framhålla allt som ingår i en demokrati. Så som att valen är hemliga och att man inte behöver berätta vad man har röstat på. Hon höll med mig, att så kunde det mycket väl vara. Framför allt bland de som är lite äldre är det vanligt eftersom de inte tar demokratin förgivet. I Sverige har vi levt i en demokrati mycket länge och dessutom varit beskonade från krig det gör att vi ibland kan ta demokratin lite för givet och tänka att det är väl självklart att vi har demokrati. Men för spanjorerna är det inte självklart. De levde under Franco, en fascistdiktator, fram tills hans död 1976 och så sent som 1981 skedde ett statskuppförsök i Spanien. Detta var ett seriöst försök till att störta demokratin från militärens sida och ta över styret, som dock misslyckades. 1981 är bara 35 år sedan. Det är alltså 40 år sedan Spanien upphörde att vara en diktatur och endast 35 år sedan landet höll på att bli en igen. 
          En annan sak som hon framhöll kunde vara en orsak till att han var så mån om sin rätt att hålla sitt val hemligt är att skillnaderna mellan höger och vänster är så stora här i Spanien. Spanien har i princip endast bestått av två olika partier fram till det senaste valet (då två andra partier kom in i bilden och denna förändring orsakade politiskt kaos som lett till nyval i Juni i år);
  • PP (Partido Popular) - ett parti som har sina rötter i det parti som de tidigare Franco-anhängarna men som förespråkade övergången till demokrati. De är orienterade till höger på den politiska skalan och väldigt konservativa med svenska mått mätt har jag för mig. 
  • PSOE (Partido Socialista Obrero España) - det spanska socialistiska arbetarpartiet som klassas som socialdemokratiska, alltså mer till vänster. Tror även att detta parti ses som lite konservativa, men inte lika mycket som PP (tror jag!). 
          Inte nog med att hela spaniens demokratiska politik varit uppdelad i två tydliga höger- och vänsterblock. Spanien har formats ur detta då det var konflikten mellan kommunister och fascister som orsakade det Spanska inbördeskriget som Franco sedan vann och tog makten efter. Som jag har skrivit om tidigare i ett inlägg går det att ifrågasätta hur Spanien hanterade sitt förflutna när det väl blev en demokrati. De talade inte om det som skett och ville helst bara begrava allt och gå vidare. Detta tror jag cementerade avståndet mellan högern och vänstern i landet. Min lärare berättade att indelningen av folk som höger och vänster fortfarande lever kvar (tack vare de faktorer jag nu nämnt) och att avståndet mellan dem fortfarande är väldigt stora. I många fall har människor svårt att leva med människor från andra sidan då skillnaderna är så stora. Hon sa också att denna splittring i höger och vänster är så tydlig att man  - efter att ha levt i Spanien ett tag - kan ganska snabbt placera in människor i dessa fack; höger eller vänster. Det är alltså inte som i Sverige där man ena dagen kan vara miljöpartist (nästa dag arbetslös, hint Mehmet Kaplan (skoja :P ) ), andra dagen socialdemokrat för att till sist gå och rösta på folkpartiet (nu Liberalerna). I Spanien ÄR man antingen höger eller vänster, och det kommer så mycket med de begreppen att många gör som min värdpappa och inte berättar vad de röstar på.
          Detta skulle bli ett normallångt inlägg som informativt berättade om det senaste dygnet, men ack och ve det sket sig ännu en gång. För att avrunda snabbt kan jag berätta att jag tränade fotboll igår på en sommarvarm fotbollsplan som fick mig att svettas och flåsa som aldrig förr. Etablerar sakta men säkert mer och mer kontakt med mina lagkamrater - nu är jag vän med två av dem på Facebook! Gårdagens värme och fina väder försvann dock under natten och nu följer ett par dagar med regn och bajsväder :-(. Hoppas det blir bättre väder tills Zanna &co. kommer! Nu väger jag mellan att se lite svensk tv eller gå och lägga mig i tid... Fortsättning följer...
 
Nos vemos en Madrid
 
Emma Torres